Den ser ut som ett hemmabygge, med synliga kablar och allt. Och den är ganska högljudd med sitt gälla surrande. Men den helautomatiska drönare som Försvarets forskningsanstalt tagit fram är smart. Den kan flyga ut och leta upp en bil i ett utpekat område och sedan släppa en sprängladdning på den.
Denna drönare går alltså inte att störa ut, en förmåga som militärmakter lägger mycket tid och kraft på att lära sig att göra. Den drar iväg och utför sitt uppdrag utan att kräva några nya instruktioner.
Den drönare som nu flyger mot en uppställd bil är av en typ som kallas ”click and forget” (klicka och glöm), berättar Lars Forssell, forskningsledare på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI.
– Det finns ett antal fördelar med dem. Den ena är att man inte behöver göra den sista svåra delen av styrningen själv. Den andra är att om den här blir störd av motståndarens telekrigsförmåga träffar den förhoppningsvis målet ändå. Ett naturligt nästa steg vore att strunta i att klicka och låta algoritmen få välja själv. Men där finns det en massa problem, säger han.
Ett är att autonoma vapensystem ska vara förenliga med folkrätten.
– Folkrätten har utvecklats under premissen att det är människor som gör bedömningar och fattar beslut. Utmaningen är hur dess regler och principer ska omsättas i praktiken nu när man utvecklar och använder vapensystem som förändrar människans roll, säger förste forskare Anna Andersson på FOI, som är folkrättsjurist.
Hon talar om vapensystem som är autonoma i alla kritiska stridsfunktioner. De kan själva identifiera sina mål, välja ut vilket som är lämpligast och sedan bekämpa det, utan att någon människa behöver fatta några mellanliggande beslut. Vem har då ansvaret?
Men den nya tekniken inte bara skapar problem för folkrätten, utan också fördelar:
– Flera moderna drönare har fler informationskällor, bland annat inbyggda egna sensorer. Det gör att man får veta mer och kan se där man tidigare inte kunde se. Det möjliggör att man kan fatta bättre beslut, säger hon.
Det pågår sedan tolv år ett internationellt arbete för att komplettera de folkrättsliga reglerna som gäller dödliga autonoma vapensystem. Resultat väntas under nästa år men om det ska bli folkrättsligt bindande eller ej är ännu inte avgjort.
Det svenska försvarets rutiner för att köpa vapensystem och utrustning är komplicerad och tar ofta lång tid. Drönarutvecklingen är däremot blixtsnabb. Därför har tre försvarsmyndigheter, Försvarets materielverk (FMV), Försvarsmakten och FOI, gått ihop för att snabbutveckla drönare och motmedel.
I förra veckan samlade de många av sina system och visade på en asfaltsplan på Livgardet i Kungsängen.
Där fanns också personal från Försvarsmaktens eget drönarcentrum på K3 i Karlsborg. De fyllde flera bord med olika modeller av drönare som används i andra krigsmakter och som drönarcentrumet har köpt in för att testa och se om det är värt att skaffa dem i större skala.
Där finns olika slags spaningsdrönare och sådana som kan förses med sprängladdningar.
– Det är ju väldigt massa prylar på borden här, men det blir ju ingen militär förmåga av dem förrän prylarna har hamnat ute på ett förband med utvecklad taktik och stridsteknik, säger Michael Gunnerek, chef för Försvarsmaktens UAS-centrum i Karlsborg (UAS står för obemannade flygsystem).
En del av drönarna på bordet används i Ukrainas försvarskrig mot det ryska anfallet. Där har drönare blivit viktigare än granatkastare och kulsprutor. Omkring 70 procent av soldaterna som dör till följd av det ryska anfallet gör det på grund av beväpnade drönare.
Ukraina producerar nu över 200 000 drönare – av olika slag – per månad. Också Ryssland har ökat sin produktion dramatiskt. För en månad sedan använde Ryssland över 800 drönare, många av dem beväpnade, under ett enda nattligt anfall.
Drönarna har förändrat modern krigföring, enligt Nato. Men Sverige, och många andra medlemsländer, har legat långt efter i denna utveckling. När DN besökte Karlsborg för snart två år sedan var de enda drönarna som fanns införda ett tjugotal högteknologiska och uppdaterade spanardrönare köpta 2010 och 2012. Sedan dess har hemvärnet och regementena fått nya små spaningsdrönare, det första nytillskottet på över ett decennium.
– I dag finns det ett tusental sådana system ute på förbanden, säger Michael Gunnerek.
Men drönare som kan bära vapen är fortfarande inte införda på krigsförbanden.
Michael Gunnerek lyfter upp en quadrocopter, en drönare med fyra propellrar, för att visa hur en attackdrönare kan se ut. Det är en av modellerna som Försvarsmakten utvärderar för att eventuellt köpa in.
– Den är särskilt framtagen för att släppa laster. Så man kan tänka sig att man släpper en eller flera laddningar på en motståndare, en stridsvagn eller på militär personal nere i ett skyttevärn, säger han och förklarar att drönaren sedan kan styras vidare och släppa ytterligare sprängladdningar på nya mål.
– Tekniken är inte begränsad till just laddningar utan du kan egentligen hänga på vad du vill. Det kan till exempel vara en störsändare eller en relästation för att få en starkare radiosignal.
Försvarsmakten testar också billiga så kallade FPV-drönare (en förkortning av First Person View) som styrs med hjälp av en fjärrkontroll och glasögon med inbyggda skärmar. Soldaten ser vad maskinen ser under uppdraget i luften. De är vanliga i Ukraina och kräver mycket övning för att fungera träffsäkert. Tekniken står för en mycket stor andel av de skadade och döda i just Ukraina.
Michael Gunnerek säger att det är viktigt för honom och personalen på drönarcentrumet att träffa ukrainska kollegor och experter och få veta mer om vad som händer där. Men han varnar för att utgå från att det krig Sverige skulle kunna ställas inför ser ut som kriget gör nu.
– Det är inte säkert att vårt nästa krig ser ut som det gör nere i Ukraina. Där råder i nuläget en situation som påminner om första världskriget, med ett stilleståndsland som är minerat och där ingen kan röra sig. Sedan finns en zon på ett par mil kring det, med små möjligheter att röra sig utan att bli bekämpad. Ukraina har stora öppna landskap och det är svårt att gömma sig. Att tekniken är här för att stanna är ett faktum, men i ett annat sammanhang och med annan geografi kan den behöva utvecklas och anpassas.
De tre försvarsmyndigheterna samarbetar för att ta fram drönare som passar i ett annat landskap och klimat, nämligen på Nordkalotten. Sverige ska snart leda en Natostyrka som ska försvara alliansens östra gräns mot Ryssland. Den ska baseras i Rovaniemi och Sodankylä, högt upp i norra Finland.
Läs mer:
Ukraina har blivit bli bäst på drönare – med stor kreativitet
