Med fullängdsdebuten ”Dunya” – ett av 2024 års mest uppsnackade album – slog den kanadensiske artisten Mustafa igenom på bred front. Hans behagliga folksoul med texter om kärlek, tro och sorg visade sig vara ett framgångsrecept.
Och bara ett halvår efter konserten på Södra teatern – som fick högsta betyg av DN:s kritiker – är Mustafa åter Sverigeaktuell: den 17 november spelar han på Göta Lejon i Stockholm. Drygt en vecka innan hörs vi på länk.
Mustafa berättar att ”Dunya” delvis kretsar kring hans relation med religionen.
– Jag tillbringade mycket tid med att tänka på hur min tro hotades av människor i västvärlden, eller där jag växte upp. Det kändes allt mer obekvämt för mig att öppet uttrycka den. Sedan växte jag upp och kom äntligen till en punkt då jag kände en stolthet över att vara muslim.
Men hans konstnärliga tillvägagångssätt, att förena popmusik och islam, har mötts av motstånd även i religiösa kretsar.
– Det finns många olika sätt som folk kan uttrycka sin tro på, sin islam. Jag hånades för mitt sätt, och flera av låtarna är min reaktion på det.
Mustafa menar att världen är svältfödd på nyanser, att den blivit en värld där mänsklighet är en bristvara och där vi online interagerar med idéer av oss själva snarare än med verkliga personer.
Vilken roll kan musiken spela?
– Musik är botemedlet. Det som gör musiken så kraftfull är att man kan komma in i en låt på en gång. Och en låt stannar med en för alltid. Jag tror att repetition är den högsta formen av tillbedjan, den högsta formen av kärlek. Om du tänker på det så är musik det enda konstnärliga uttrycket som repeteras. Det repeteras genom decennier, från tidernas begynnelse, det här rituella, en sång som din mamma sjunger och minns från när hon var ung.
Som personliga favoriter nämner han Blood Orange (som Mustafa gästade på nya plattan ”Essex honey”) och Cat Stevens, artisten som fick honom att börja sjunga.
Men också en viss svensk.
– Jag är verkligen ett stort fan av Yasin, säger han.
– När jag läser översättningar av hans texter och vad det är han är med om, den kampen han har med sig själv… den sortens kamp får mig att inte misströsta.
Det är inte oväntat att Yasin kommer på tal. Under Mustafas Stockholmsspelning i våras dök den svenske rapparen upp och gästsjöng verser på låten ”SNL”.
Mustafa berättar att det var Yasin som hörde av sig till honom från fängelset, för flera år sedan.
– Han skickade ett meddelande och berättade hur mycket min musik har betytt för honom. När jag inte bara fick meddelanden från folk från mina områden, utan till och med från någon från en helt annan värld… det berörde mig verkligen.
När Yasin blev fri började de byta låtar med varandra, och när Mustafa fick höra att Yasin haft svårt att göra spelningar på grund av bland annat säkerhetshot – senast i somras blev tre konserter inställda – reagerade han starkt.
– Jag fick höra att han inte kunde uppträda, att han inte tilläts uppträda och jag tänkte för mig själv: vilken fullständig tragedi. Att beröva människor det. Jag tror att alla samhällen tjänar på att någon får möjlighet att öppna upp sitt hjärta på scen, framför människor som kan ha samma symtom. Man kan identifiera symtomen i det gemensamma sörjandet. Det är så människor läker.
Mustafa beskriver konserter som en plats där människor kan få ”en ventil för sin smärta”.
– Det är som ett mirakel. Yasin skulle kunna ha en sådan betydelse för det svenska folket. Jag vet att Sverige upplever liknande våld som ungdomarna i mitt community. Vad de behöver är en av sina egna som står på scen och visar sig i allt som han är.
Världen är en mörk och dyster plats, konstaterar Mustafa. Han talar om kriget i föräldrarnas hemland Sudan, som givetvis påverkar honom djupt, och om sitt oförtröttliga stöd för Palestina:
– Det är verkligen allas ansvar. När hälsoorganisationer och universitet gemensamt berättar för oss om mördandet och vi inte lyssnar… jag menar, oh my god. Då är vi i riktig fara. Om det kan hända, vad säger det om oss människor? Om allt lidande som kan komma att ske i framtiden? Palestina och hur vi fortsätter att hantera det kommer att säga allt om vilka vi är.
Mustafa återger en konversation han nyligen haft, om att ”skriva optimistiskt”.
– Att skriva, att göra musik över huvud taget, är att inte misströsta. Optimismen finns i formen. Ögonblicket som du börjar skriva är en deklaration om hopp. Hopplöshet är något som vi plågas av mer nu än tidigare, och musik är ett sätt att bevara hoppet.
