Bara en stund efter färden med sittliften från Ovronnaz till Jorasse ger sig dramatiska berg till känna och stigen doftar av alpblommor, kryddväxter och jord i höstsolen. Berget vars åsyn tar oss med häpnad heter Grand Château, stort slott, en verklighetstrogen beskrivning av detta breda berg i den schweiziska kantonen Valais där det franska språket dominerar. Denna gigant vill vi bestiga, i varje fall fram till utsiktsplatsen vid passet Col du Grand Château.
Det är mycket vi vill. Inte minst vill vi se vilda djur. Det är ett av skälen till att vi har tagit oss till dessa stillsamma och utanför Schweiz mindre kända trakter.
Utan förvarning blir vi bönhörda. Efter en högersväng till ravinen vid Petit Pré avtecknar sig en stenbock högt upp över trädgränsen på en karg klippavsats, spejande ner mot oss.
Även ett murmeldjur har fått vittring på oss, ekot efter dess gälla varningsläte studsar bland klipporna.
Höjddata: Robinson et al (2014)
Kvar är färgsprakande fjärilar som flyger mellan alpblommor och suger nektar, syrsors oavlåtliga knäppande och en enstaka stenskvätta på en sten. Efter ravinen befinner vi oss omslutna av väldiga berg, vars toppar intar sfinx-liknande former. Det känns overkligt, men svetten på väg upp mot passet, förbi vackert överblommade alpsippor, är högst påtaglig.
Framme vid passet måste vi iaktta största möjliga tystnad. Chansen att se djur är störst här. Och nu på 2 388 meters höjd hör vi ett skrapande ljud av fallande stenar och riktar kikaren mot en rasbrant 200 meter bort. Där, vid några av stenrikets få gröna växter, betar tre individer av områdets skyggaste djurart – stengetter.
I ett smått euforiskt tillstånd fortsätter vi rundvandringen ner mot alphyddan Gîte Lui d’Août medan en lång rad alptoppar visar upp sig.
Vi måste ha fått blodad tand. För i stället för att avsluta rundvandringen tar vi sats och rusar 200 höjdmeter uppåt, förbi brunvita kor som sprider glädje och bjällerklang, förbi alpväxter och lärkträd – ända upp.
Där på platån vid bergstoppen La Seya står vi och tar emot 360-gradiga vyer över alpvärldens gräddhylla, däribland snöklädda Mont Blanc och ytterligare 33 giganter över 4 000 meter.
Utmaningen vi länge längtat efter stavas Tour des Muverans. Denna höghöjdsvandring går ut på att vandra runt bergen Petit Muveran och Grand Muveran i bergsområdet ovanför Ovronnaz. I grund och botten betyder det tre saker: grandiosa vyer över Alperna, rejäl fysisk ansträngning med vandringar på i genomsnitt 1 000 meters höjdskillnad upp och ner varje dag i fyra dagar, och övernattning i flerbäddsrum i alphyddor.
För att lära oss om naturen, öka chansen att skåda djur och givetvis för säkerhetens skull, har vi med oss vandringsguiden Pierre Delaloye, som är sprungen från trakten och kan varenda stig. Även hans svenskfödda fru Karin Lörvall är med.
Turen börjar med en sugande uppförsbacke.
– Be prepared for the ”wow”! säger Pierre med sin vackra franska accent.
Nedanför våra fötter glimmar en smaragdgrön alpsjö omgiven av en bergskedja med spetsiga toppar och på håll Mont Blanc-massivet.
Det skulle visa sig vara lönlöst att försöka hålla räkning på vandringens alla ”wows”.
Efter drygt fyra timmar tar uppförsbacken slut vid Cabane du Demècre, denna av klippor väl dolda alphydda. Bakformar med väldoftande efterrättspajer står framdukade på en disk inför kvällens middag och några vandrare sitter tillsammans och svalkar sig med kalla drycker intill huset. Här känns gästvänligheten i alpluften, men vi har fyra timmar kvar till vår alphydda, och Pierre tycker att vi borde raska på.
– Är ni svindelkänsliga? undrar Pierre. För den slingrande stigen framför oss är smal och stenig och branten intill pekar mot en djup avgrund. Då är det skönt med en stålvajer att hålla sig i.
Själv verkar han inte det minsta höjdrädd och vågar sig ända ut på en utskjutande klippa som vetter mot Rhônedalen. Vi andra får nöja oss med en bländande vit skönhet vid stigen – en edelweiss!
Äntligen framme vid Cabane de la Tourche. Som alla andra ställer vi våra dammiga vandringskängor på en hylla vid entrén och lånar tofflor från hyllan bredvid och hälsar på de andra gästerna. Efter att ha blivit serverade en trerättersmiddag vid långbordet njuter vi av de vidunderliga vyerna över Mont Blancs vitskimrande massiv från matsalen och stora terrassen. På kvällen sitter vi ute och upplever de tysta gigantiska Alperna och förnimmer känslan av oändlig rymd. Vi sitter vid den mångfärgade solnedgången i rosa, orange, gult och slutligen violett. Nästa morgon är vi tillbaka för att uppleva en oförglömlig soluppgång.
500 höjdmeter senare står vi uppe på passet Coll de Perris Blanc 2 544 meter över havet. Intill oss ruvar Glacier des Martinets med en glaciärspricka på tvären. Mittemot tronar Grand Muveran och Petit Muveran. Inför denna syn hade vi kunnat stå stumma längre. Men Karin vinkar till oss. Hon har just hört djurs visslande läte – sex stenbockar vilandes på en klippavsats.
Högre upp över kammen, där erosionen har löst upp stenen och skapat sprickor och grottliknande klyftor, vandrar vi genom karg stenöken, ett utpräglat höghöjdslandskap. Och bara lite längre upp, vid Pointe des Martinets 2 653 meter över havet, uppenbarar sig Mont Blanc i sällskap med otal andra vidunderliga franska och schweiziska berg. Platsen är också turens högsta punkt och bokstavligen en höjdare.
Så vi vandrar ner, hoppar över ett forsande vattendrag – och klappar några kor, vars tunga känns som sandpapper på handen. En stund senare dyker 15 stengetter upp och slickar ihärdigt på kornas saltstenar.
Nästa dag gör vi uppehåll vid alphyddan Buvette de la Vare. Gerald Bernard och Elisabeth Patercq tar emot med vänlighet och serverar granskottssaft och chokladpaj med solroskärnor.
– Folk brukar mest uppskatta middagarna ute med himlens skådespel och bergen runtomkring, säger Elisabeth.
Sedan sover man antagligen som en stock på halmbäddarna i det forna kobåset, det finns även vanliga madrasser.
När vi sedan kommer fram till utkiksplatsen Pas de Cheville står vi andlösa inför massvis med enorma, vita alptoppar. Den Toblerone-liknande toppen längst ut till höger är Matterhorn och högt i det blå cirklar åtta väldiga gåsgamar.
Sista dagen upptäcker vi fem kronhjortar på en sluttning och två drickande stengetter vid ett vattenfall. Några backar och 1 000 höjdmeter senare sitter vi intill alpsjön Lac de la Forcla omgivna av mäktiga berg. Sjöns smältvatten är chockartat kallt, men precis vad min svettiga kropp behöver.
Kanske är det därför jag orkar skutta upp för den branta backen till alphyddan Cabane Rambert. Belöningen är makalös utsikt över mängder av alptoppar, en pratstund med värdparet Pascal Snoeck och Christelle Beaudet och en läcker blåbärspaj. Sedan är det bråttom för att hinna med sista sittliften ner till Ovronnaz.
Väl på hotell Les Bains d’Ovronnaz slappnar vi av i spats bubbelpool omgivna av Alperna. Välbehövligt!
På morgonen är det avmarsch ner till Rhônedalen. Problemfritt fram till La Passarelle à Farinet, en 97 meter lång hängbro som vilar över en 136 meter djup avgrund – pirrigt!
I välbevarade medeltidsstaden Saillon går vi innanför de gamla fästningsmurarna. Guiden Anne Bender leder oss förbi portar, gränder och trappuppgångar, förbi kyrkogården med strålande vyer över Rhônedalens vinodlingar och alper. Till slut flämtar vi upp för en kulle och tar oss uppför fästningstornets smala spiraltrappa ända upp till en öppen terrass med fri utsikt åt alla håll.
I denna inramning undrar Anne om hon kan fresta med några regionala specialiteter. På muren dukar hon upp en liten buffé med aprikosjuice, bubbligt fruktigt vitt vin, valnötsbröd, ostar, skinka och torkat kött. Allt närodlat och närproducerat. Allt utsökt smakrikt.
Valais är Schweiz viktigaste vinkanton så dagen efter tar vi oss till kantonens huvudort Sion för ett besök på Les Celliers de Sion. Här kan man prova och köpa vin – eller som vi, gå på en smakrik vandringstur. Vi vandrar längs vinrankor och bevattningskanaler med kristallklart smältvatten ända upp till uteserveringen La Cube Varone. Här börjar turens smakupplevelse.
Det är svårt att exakt utröna varför denna lunch blir så minnesvärd. Är det den vällagade maten, de goda vinerna från rankorna intill eller servitören Thierry Jollans bemötande och kunnighet? Eller så är det kanske utsikten över floden Rhône, vinrankorna, dalen och inte minst en snöklädd alptopp. En påminnelse om hur nära det är mellan härligheterna i Valais.
Här hittar du våra resereportage.
