Var Sverige alltför snabbt att lyda Tyskland? Svek vi våra grannländer, eller var det tvärtom tur för dem att Sverige lyckades hålla sig utanför kriget? Hur påverkade andra världskriget svenskarna? Det är frågor som har diskuterats bland historiker ända sedan andra världskriget slutade. Nu ska SVT:s nya tv-serie ”Sverige och kriget” ge tittarna en chans att bilda sig en egen uppfattning.
– Det vimlar av filmer om andra världskriget, men Sverige och andra världskriget är inte så berättat, säger Kristina Lindström.
Hon är journalist och filmare, sedan 1994 på SVT och har bland annat gjort dokumentärerna ”Palme” och ”Astrid”. Kristina Lindström har arbetat i nära samarbete med producenten Henrik Stockare, även han har jobbat på SVT sedan 90-talet.
Nu sitter de lite som på nålar genom intervjun. DN har tagit dem till Armémuseum för att fotografera i en miljö med krigskoppling, men egentligen behöver de vara tillbaka på SVT för att lägga sista handen vid serien. När vi ses är bara två avsnitt helt klara och godkända av faktakollande historiker. De andra tre är visserligen på god väg men första avsnittet sänds redan den 11 maj, tajmat med veckans 80-årsfirande av freden.
”Sverige och kriget” ska ses som en andra del i SVT:s pågående historiesatsning, som började med ”Historien om Sverige”. När SVT hade bestämt att Kristina Lindström och Henrik Stockare skulle göra dokumentärserien gick man ut med ett upprop till tittarna om att skicka in sina egna minnen från kriget: dagböcker, brev, fotografier och filmer.
– Seriens idé är att vi befinner oss i nuet och rör oss framåt kronologiskt. Vi ville inte ha experter som satt och analyserade. Det är därför som breven och dagböckerna blir så bra. För de är ju nedskrivna den dagen, den som skriver vet inte vad som ska hända sedan, säger Kristina Lindström.
– Vad vi inte hade föreställt oss var att det skulle komma 3 000 svar!
Ett enda svar kunde dessutom innehålla en samling med 600 brev, fotoalbum eller kartonger med förteckningar över tågtider. Det blev helt enkelt ett tufft jobb att gå igenom allt material. Tillsammans var de en redaktion på ett tjugotal personer som hjälptes åt att katalogisera, hitta de intressanta berättelserna och ordna dem kronologiskt.
Redaktionen letade upp fem stora whiteboardtavlor och en bunt post-it-lappar i olika färger.
– Vi lappade precis alla händelser. Viktiga personer. Stora händelser i kriget. Stora händelser i Sverige. Viktiga personer i kriget. Viktiga personer i Sverige. Små historier. Allting. Människor. Tusentals lappar i olika färger. Och det är med lite sorg som man kan titta på dem: Vad bidde det egentligen? frågar Henrik Stockare sig.
– Det svåraste har varit att göra urvalet. Man kan fastna i helt underbara stories, som man sedan trots allt måste släppa. För att de inte för berättelsen framåt, säger Kristina Lindström.
– Det som vi har använt mest är de här otroliga filmerna som har kommit in. Och det är filmer som aldrig någon annan än kanske en familj har sett, som framkallats och sedan aldrig tittats på. Det är material som aldrig visats för en större publik, säger Henrik Stockare.
I flera fall dokumenterar de privata filmerna också de stora historiska händelserna. Ett exempel är den svenske diplomaten Sven Grafström, känd för anteckningarna han gjorde från den svenska ambassaden i Warszawa när Tyskland invaderade Polen i september 1939.
– Vi visste att vi ville använda hans dagbok. Och när jag läste den så såg jag att han skriver på ett ställe: ”Jag gick upp och på taket och tog ett filmfotografi.” Och så tänkte jag, har han filmat det här? Jag började kolla om det fanns några efterlevande. Och då har han en son som lever. Han sade: ”Ja, jag har de filmerna.” Det är ju helt fantastiskt att man följer dagboken och samtidigt ser vad han har filmat, säger Lindström.
Redaktionen har också gjort 120 intervjuer med människor som har skickat in sina berättelser. Det har i många fall varit i sista stund.
– Tjugo av dem vi har intervjuat finns inte längre med oss i dag. Och om fem år finns det kanske 30 procent kvar, och sedan är alla borta som faktiskt var med och upplevde det här, säger Stockare.
– Det har hänt flera gånger att vi förstått att människor verkligen vill berätta trots att de varit svaga. En av dem, i Danmark, sade: ”Jag lever nog inte om två veckor.” Han gjorde den här intervjun och sedan dog han. Så det har verkligen varit det sista ögonblicket, säger Kristina Lindström.
De dokumentära filmerna har först behandlats av SVT:s egen skanningsavdelning som gjort bildkvaliteten så bra som möjligt. Sedan lämnades de till ett externt företag som färglade bilderna digitalt. Efter det har ljudeffekter och musik lagts till bilderna.
Filmerna ser nästan ut som om de var inspelade i dag och 1940-talet framstår inte längre som så avlägset. Kristina Lindström och Henrik Stockare är medvetna om att SVT riskerar att få kritik för att de ändrar och förskönar de filmiska dokumenten.
– Det är något som vi har pratat om jättemycket förstås. Därför att å ena sidan gör koloreringen att filmerna kommer till liv och vi kommer närmare. Samtidigt är det alltid ett problem. Man kan diskutera var gränserna går, säger Lindström.
Jag frågar om arbetet med serien förändrat deras syn på kriget. Henrik Stockare nämner den omdiskuterade svenska eftergiftspolitiken som gick ut på att Sverige skulle vara tillräckligt samarbetsvilligt med tyskarna för att inte bli invaderat.
– Den strategin är hemsk på många sätt, men samtidigt håller den oss utanför kriget. Men att vi ligger där som en liten neutral ö gör också att våra grannländer har någonstans att fly.
Kristina Lindström berättar att hennes morfar i Landskrona hjälpte människor att fly från Danmark och själv är hon uppvuxen i västra Värmland där hon hörde många berättelser om vad som utspelade sig vid gränsen till Norge.
– Det som händer när man lägger ihop de här olika fragmenten kronologiskt är att man ser helheten, att allting får ett sammanhang, säger hon.
De har båda känt att dagens konfliktfyllda värld med Rysslands invasion av Ukraina, aggressiv amerikansk utrikespolitik och hotande handelskrig har gett en mörk samtida fond till arbetet med serien om andra världskriget.
– Ju längre vi har jobbat desto närmare har vår tids händelser kommit det som vi försöker beskriva. Ingen av oss har levt i en sådan här dramatisk tid, säger Stockare.
De har valt att inleda serien med den härligt soliga sommaren 1939, som nämns av många av dem som skickade in sina minnen.
– Kriget har egentligen inget utbrottsdatum utan det är en process som till en början var osynlig för människor då. Börjar det efter första världskriget och freden i Versailles? Eller med 30-talets mörka eftergifter åt diktaturerna i Tyskland, Spanien och Italien? När börjar det?
Läs mer:
Sven-Eric Liedman: Inget land har någonsin rustat sig till fred
