I det väldiga stäpplandskapet Karoo i Sydafrikas inre är det så ont om vatten att de få samhällen som finns sällan kan växa sig större än ett par tusen invånare. Det tar bara några minuter att köra igenom dem. Men i Orania stannar trafiken emellanåt upp. En del resenärer sänker farten av ren nyfikenhet när de passerar raden av butiker och kaféer väster om landsvägen. Några stannar för att köpa en souvenir.
Andra skyndar igenom för att snabbt lägga orten bakom sig både geografiskt och mentalt. Det är en plats som väcker avsky och beundran. Avsky bland många sydafrikaner, beundran i högerextrema kretsar världen över, även i Sverige.
– Vi har både haft högerextremister från Tyskland och kommunister från Ryssland som kommit hit. Folk läser in vad de vill i Orania. Jag tycker att vi har en story att berätta, säger borgmästaren Joost Strydom.
I veckor har 32-åringen ställt upp på intervjuer sedan USA:s president Donald Trump erbjudit stadens 3 000 invånare flyktingstatus. För i Orania får du bara bo om du är afrikaan – vit sydafrikan av holländsk härkomst – och därmed tillhör den grupp som Trump ömmar för. Svarta sydafrikaner får inte arbeta i byn, än mindre bosätta sig här.
Drygt 30 år har gått sedan apartheidsystemet kollapsade med Sydafrikas första fria val 1994. I dag är det svårt att hitta sydafrikaner som inte tar avstånd från den gamla ordningen. Men Orania är ett levande mausoleum över den mörkaste tiden i landets historia. Kopplingen till apartheideran vill borgmästaren Joost Strydom tidigt betona när DN är på besök.
– Orania är inte en reaktion på apartheids slut. Slutet på det vita styret och afrikaaners totala förlust av politisk, militär och ekonomisk makt accelererade projektet. Men den här idén existerade innan dess, säger Strydom.
Han rattar en minibuss på grusvägarna mellan villaträdgårdarna i den småstad han betraktar som ett mönstersamhälle för utvecklingen av afrikaanerkultur.
– Jag definierar afrikaaner som människor med ett gemensamt arv som tillsammans gick igenom en sorts skapelsemyter, säger Strydom.
Bland dessa skapelsemyter finns ”den stora trekken”, vandringen på tidigt 1800-tal som tusentals holländskättade boer, farmare, gjorde från Kapkolonin mot Afrikas inland. De lämnade Kapkolonin som en protest mot att britterna hade avskaffat slaveriet där. Andra skapelsemyter är de två bittra krig som utkämpades mot samma britter, och som slutade med att hela Sydafrika införlivades i det brittiska imperiet.
Men på 1900-talet hade afrikaaner etablerat sig som den största gruppen av vita i landet. Apartheidsystemet som byggdes upp under efterkrigstiden genomsyrades av afrikaanernationalism.
Miljontals svarta fördrevs i etniska rensningar. Protester slogs ner hårt. Sharpevillemassakern 1960 väckte internationell avsky. 1964 dömdes ANC-ledaren Nelson Mandela till livstids fängelse. 1970 introducerades Bantustan-lagarna då svarta tvingades in i så kallade homelands på den minst bördiga jorden. Sex år senare blev afrikaans undervisningsspråk i skolorna. Under Sowetorevolten som följde sköts minst 176 skolbarn till döds.
Hendrik Verwoerd, Johannes Vorster och P W Botha blev regimens ökända ansikten utåt. I dag är de samlade i Orania, i en cirkel av bronsbyster på toppen av den koppie, en liten höjd, som reser sig över byn. Den enda ledaren från apartheidtiden som saknas är fredspristagaren F W de Klerk, han som avvecklade det hela.
Vi stannar upp vid bysten av Hendrik Verwoerd, ofta kallad för ”apartheidsystemets arkitekt”.
Det är väldigt kontroversiella figurer ni samlat här?
– Det där att man ska ta bort allt och alla som var fel ur historien, det är inte så vi firar vårt förflutna. De flesta civilisationer är byggda på våldsamma strävanden, säger Strydom.
Varför saknas de Klerk?
– Det är dels av praktiska skäl, vi har tagit hit statyer som plockats bort på andra håll och det fanns ingen tillgänglig av honom. Men det handlar också om att de Klerk är allmänt illa sedd här, eftersom han lämnade över landet utan att ha en plan B för afrikaaner.
Strydom har under rundturen sneglat på klockan för att hinna upp på koppien i tid för den spektakulära solnedgången. Molnslöjorna ger ett bibliskt ljus över den pastorala nejden. Motiv för en nationalromantisk pastisch. På en stång fladdrar byns flagga som pryds av stadens maskot Kleinreus, ”den lilla jätten”.
På 1960-talet inleddes en omfattande utbyggnad av vattenkraft och konstbevattning längs Oranjefloden som fick ge namn åt den barackstad som anlades för byggarbetarna.
Samtidigt hade begreppet volkstaat fått fäste i afrikaanerideologin, tanken om ett eget homeland för afrikaaner. Idén förverkligades 1990 då 40 familjer gick ihop och köpte barackstaden av regeringen. Solen var på väg att gå ned över apartheidregimen, Nelson Mandela hade släppts ur fängelset tidigare samma år. Vräkningen av flera hundra hemlösa som bosatt sig i Orania blev en av de sista större folkförflyttningarna under apartheideran.
Orania är som ett gated community med eget vaktbolag och egen räddningstjänst. Sådana finns på många håll i Sydafrika. Men Orania fick stadsrättigheter vid millennieskiftet, då man bröt sig ur den kringliggande kommunen. Provinsregeringen protesterade och tog fallet till domstol. Men rättsprocessen riskerade att försena lokalvalen i hela landet och slutade därför i en förlikning som gav Orania ett undantag.
Det var på detta vis som en privat förening, med rätt att bjuda in eller neka boende och arbetare efter egna regler, blev en egen stad.
I dag är det provocerande för många sydafrikaner att Orania tillåts ha sina exkluderande regler. Den vänsterpopulistiska politikern Julius Malema lovade i fjol att Orania skulle tvingas bygga allmännyttiga bostäder för fattiga svarta om han får makten. Men en allmänt spridd åsikt är att de kan få hållas, eftersom de befinner sig långt från alla andra, på en plats mitt i ingenstans.
Formellt är hudfärg inget hinder för bosättning. Men kravet på förankring i konservativ afrikaanerkultur gör det i praktiken omöjligt för svarta att bosätta sig i Orania.
– Om du inte talar afrikaans så slutar din ansökan innan den ens har börjat, säger Strydom.
Och frågan är vilken icke-vit person som skulle trivas i grannskapet. Strydom är väldigt tillmötesgående mot medier, men också mån om att kontrollera sin berättelse. Han säger att många invånare har blivit ”brända” av medier och inte vill prata med oss.
Men man undrar om han inte också vill ha kontroll över vad de säger. Några timmar senare, på en restaurang i byn, tar det inte mer än ett par minuter innan den kvinnliga ägaren opåkallat gör en rent rasistisk utläggning om hur ”svarta afrikaner är lata” och ”inte vill arbeta”.
Det har hänt, säger Strydom, att folk fått avslag för att de haft för högerextrema åsikter.
– De hade vorwronge, som vi säger på afrikaans, förväntningar. Vi lever inte i 1976 utan vill leva i 2025, i 2045. Vi har fokus på framtiden.
Framtiden ser olika ut beroende på vem man frågar. Stadsplanen gör utrymme för totalt 10 000 invånare, men Strydom gissar att uppemot 30 000 skulle kunna bo i Orania utan att känslan av småskalighet går förlorad.
– Det finns en liten minoritet som vill utropa självständighet och jag vill inte framställa dem i dålig dager. För Orania behövde extremister för att bildas, säger han.
Får Strydom välja, fokuserar han hellre på att öka autonomin i praktisk bemärkelse. Med en rad projekt som minskar beroendet av övriga Sydafrika när det gäller samhällsservice som vård, skola, säkerhet, el och vatten.
Från apartheidregimen ärvde Sydafrika de största inkomstklyftorna i världen. En av tre sydafrikaner är i dag arbetslös. Men Strydom anser att det vore moraliskt fel av invånarna i Orania att anlita svarta sydafrikaner som arbetskraft och beskriver det som en uppoffring att reservera alla jobb för vita.
– I Sydafrika kan du anlita någon som arbetar en hel dag för 100 rand (motsvarande 55 kronor, reds anm) men här i Orania är det afrikaaner som gör allt. Vartenda hus som byggts, allt hushållsarbete, det utförs av afrikaaner.
Just nu byggs solenergin ut för att byn på sikt ska kunna bli oberoende av den nationella elförsörjningen. Sedan tidigare har man en egen valuta, ora, som är en sorts kuponger med tre års giltighet. Med detta betalsystem stimuleras den lokala handeln. Om den nu behöver skyddas när närmaste köpcenter ligger 16 mil bort.
– Ja, det är en bit. Men om man planerar sina turer så gör det inte så mycket. Vi har mycket närproducerat här, säger administratören Michelle Rust som DN träffar i korridoren på den lokala skolan.
Hon berättar att hon flyttat hit från östra Sydafrika på grund av oro för säkerheten.
– Du kan inte sätta ett pris på det. Här i Orania är det som att vara på semester 24 timmar om dygnet.
Vissa uppoffringar har dock flytten inneburit.
– Nu tvättar jag mina kläder själv, men det är en del av livet här.
I ett klassrum undervisar sjuksköterskan Almarie Krüger i hälsa och omvårdnad. Staden har även yrkesutbildningar för elektriker, rörmokare och murare för att täcka behovet av arbetskraft.
Efter flera utlandsvistelser i jobbet har Krüger återvänt till Sydafrika. Hon har sökt sig till Orania för att staden enligt henne erbjuder större framtidsutsikter för vita.
– Möjligheterna existerar inte på andra håll, för att jag är vit. Jag tänker på hur svårt det är, nästan omöjligt, för vita ungdomar att komma in på högre utbildningar i dag. Det är väldigt nedslående.
I själva verket är 11,4 procent av Sydafrikas studenter vita, vilket är en kraftig överrepresentation med tanke på att de bara utgör 7,3 procent av befolkningen. Men i Orania upprepas missuppfattningar och halvsanningar tills de accepteras som fakta. Som påståendet om att vita farmare skulle vara särskilt utsatta för våld, något som saknar stöd i statistiken. Som att 142 lagar skulle ha stiftats mot afrikaaner som grupp. I själva verket handlar dessa lagar främst om positiv särbehandling för att lyfta den icke-vita majoriteten.
När Sydafrikas president Cyril Ramaphosa i januari ratificerade en uppdaterad lag för expropriering av land, stärktes det konstitutionella skyddet av äganderätten. Men i Orania sågs beslutet som första steget mot konfiskerande av land utan ersättning.
Högerkonservativa lobbygrupper har hjälpt till att sprida dessa vantolkningar som fått fäste på andra sidan Atlanten, där Donald Trump upprepat påståenden om att afrikaaner är ”förtryckta” och behandlas ”mycket dåligt” av regeringen. Trump har fryst allt ekonomiskt stöd till Sydafrika, som tappat 17 procent av sin sjukvårdsbudget. Dessutom har USA:s president erbjudit alla människor av afrikaanerhärkomst flyktingstatus.
Men Trumps engagemang bygger på flera missförstånd, menar Peter Bischoff som är chef för det lokala investeringskontoret i Orania. Bakom sitt skrivbord förklarar han varför en flykt till Amerika inte är någon dröm.
– Trump tar inte hänsyn till att vi är en egen grupp som vill bevara vår kultur. Jag vill inte bli amerikan. Jag är afrikaan och bor i Afrika, säger Bischoff.
Han är medveten om att Trumps engagemang kan skapa en lokal reaktion mot afrikaaner. Det värsta som kan hända i nuläget är att Sydafrika förlorar sitt undantag från tullar på jordbruksexporten till USA, något som skulle slå hårt mot många vita farmare.
– Vi uppskattar att Trump erkände oss som grupp. Men jag tror att han inte tog hänsyn till att lösningen för oss inte är att åka till Amerika.
Trumps parhäst Elon Musk, av sydafrikansk börd, nämns knappt i Orania där man har en relativt likgiltig inställning till techmiljardären.
– Jag tror de flesta här ser honom som någon som åstadkommer en mängd saker och är ganska effektiv i sitt jobb. Men ja, det är väl det, säger Bischoff.
Musk är trots allt av brittisk börd, och britter står inte högt i kurs i Orania. På ett lokalt museum till Hendrik Verwoerds minne, fyllt av byster som tagits bort på andra håll i Sydafrika, hänger en flagga från apartheideran. Det är numera olagligt att hissa den offentligt, men då museet bara är öppet enligt överenskommelse kan det räknas som ett slutet rum. Intendenten Carel Boshoff V, barnbarnsbarn till Verwoerd, säger att han inte riktigt gillar flaggan. Men inte av samma anledning som de flesta andra sydafrikaner.
– På grund av Union Jack som finns i mitten, jag tycker att det var en kompromiss att ha med den.
Klockan är inte ens nio nästföljande morgon, men solen steker redan över de byinvånare som samlats vid foten av en bergsrygg utanför staden. De firar Majubadagen till minne av ett berömt slag där brittiska styrkor besegrades under det första boerkriget.
Studenterna vid yrkeshögskolan har klistrat vita tejpremsor över sina röda tröjor för att efterlikna britternas karaktäristiska röda uniformer. De ska försvara höjden mot de anfallande boerna, spelade av byns yngre barn som beväpnade med vattenpistoler och ballonger ska storma den brittiska posteringen.
Men innan dess ska vinnarna i en sångtävling uruppföra ett symboliskt viktigt verk.
De samlade familjerna tar ton i cirkustältet, och sjunger om hur ”det fria folket har rest sig på vägen mot Orania”, där de med upprullade ärmar ska bygga sitt eget samhälle.
– Det är Oranias nationalsång som vi sjunger för första gången, säger Joost Strydom som kommit till festligheterna med hela familjen.
Snart rättar han sig.
– Skriv inte nationalsång. Skriv Orania-hymnen.
