Under de senaste två åren har jag känt en växande oro att antisemitismen håller på att genomgå ett nytt, skrämmande skifte. Det finns inget värre eller viktigare med antisemitism än med andra rasismer, men dess historia och särdrag är viktiga att förstå för att vi ska kunna bekämpa den. Ett sådant särdrag är hur det kollektiva skuldbeläggandet av judar anpassar sig till rådande kulturella normer samtidigt som antisemitismens kärnmyter lever kvar, vilket gör den särskilt resistent. I andra kulturella kontexter har judar pekats ut som kapitalister, kommunister, parasiter och kosmopoliter. Nu målas vi upp som folkmördare.
Vilken specifik koppling enskilda judar har till Israel spelar mindre roll, att helt eller delvis antas stötta den judiska staten är illa nog. Judar delas på så vis upp i goda och onda: de som ifrågasätter Israels själva existens och de som trots allt håller sig kvar inom den judiska gemenskapen.
Om en jude döper sig, byter namn eller språk och ändrar livsstil kan hen passera som vanlig medborgare och därmed slippa diskriminering
Vi kan se samma uppdelning i andra tider: judar som böjde sig för kristendomen och konverterade, respektive judar som levde kvar i sina gamla traditioner och fick lida konsekvenserna av det. I vissa tider har konvertering tvingats fram, i andra tider har anpassningen snarare varit social. Om en jude döper sig, byter namn eller språk och ändrar livsstil kan hen passera som vanlig medborgare och därmed slippa diskriminering.
Då som nu tar många avstånd från sin judiska gemenskap, vare sig det handlar om självbevarelsedrift eller personlig övertygelse. I dag handlar det alltså, i Sverige och resten av världen, om att ta avstånd från Israel, annars är du en folkmördare. För du är jude och därmed skyldig tills du bevisat dig oskyldig.
Höstens protester vid Hillelskolan i Stockholm är ett utmärkt exempel. I nästan två års tid hade Palestinademonstranter passerat utanför den judiska skolan varje vecka, fast de gång på gång blivit ombedda att ändra rutt för att inte skapa otrygghet för eleverna. I september ställde sig sedan en grupp antisionistiska judar utanför skolan för att protestera mot att en före detta israelisk soldat skulle tala där några timmar senare.
Det väckte en häftig debatt där ord stod mot ord när det gällde demonstranternas motiv. På frågan om varför de stod just där svarade dock en demonstrant att ”de får åtminstone gå i skolan”, vilket är en typisk sammankoppling av judiska barn i Sverige och Israels agerande.
De antisionistiska judarna anpassar sig till majoritetssamhällets normer, likt konvertiter på medeltiden, medan vi som står kvar i vår sionism, trots Israels exkluderande implementering av ideologin, görs till legitima måltavlor.
Resonemangen kring sionismens former är många och långa, men det ska inte spela någon roll vilka åsikter judar har, om vi ser Israels existens som berättigad eller ej, vi borde få lov att ha våra trygga rum i fred oavsett. Fria från attacker, fria från skuld.
Det finns otaliga exempel på denna sammanblandning runt om i världen, framför allt sedan den 7 oktober 2023, men även innan. Judar pekas ut för att vi antas representera det som är sämst, fulast och mest hotfullt i världen just nu, precis som i andra tider av växande antisemitism. Om vi inte tar aktivt avstånd får vi skylla oss själva. Därför är det inte Hitlers rasbiologi vi ska se upp för i dag, utan snarare denna anpassliga antisemitism som riskerar att gå obemärkt förbi.
Även om protesten vid Hillelskolan inte var en antisemitisk attack, bidrog den till ökad otrygghet hos en redan hotad minoritet
Jag är säker på att de flesta inom Palestinarörelserna, vänstern och andra propalestinska kretsar inte är antisemiter utan vill väl, men många dras med, ursäktar och bortförklarar antisemitiska tankegångar, vilket ger antisemitismen utrymme att växa. Även om protesten vid Hillelskolan inte var en antisemitisk attack, bidrog den till ökad otrygghet hos en redan hotad minoritet. Det är ett tecken på hur tankeströmmarna går när det gäller allmän acceptans av judars skuld, om vi inte stoppar dem i tid.
Från vår högerregering var tonläget högt efter protesterna vid Hillelskolan. Moderaternas partisekreterare Mattias Karlsson kallade demonstranterna för odjur, utrikesminister Maria Malmer Stenergard kände avsky och kulturminister Parisa Liljestrand beskrev agerandet som vedervärdigt.
Jag håller med om att det är illa, men handlar dessa häftiga ordalag från högerpolitiskt håll om att skydda judiskt liv eller är de symptom på något annat?
Palestinademonstranter har vid flera tillfällen målats ut som radikala, hotfulla och våldsamma. Kristdemokraternas Ebba Busch och Alice Teodorescu Måwe ser protesterna som ett ”växande hot mot den svenska demokratin”, medan Liberalernas Fredrik Malm har slagit fast att ”Palestinarörelsen i Sverige är våldsbejakande, antisemitisk och islamistisk”. Statsminister Ulf Kristersson säger att han inte utesluter lagändringar för att begränsa demonstrationsfriheten.
Här är den assimilerade juden inte ett hot, så länge hen håller sig på mattan
Att något så fundamentalt demokratiskt som rätten att demonstrera målas upp som osvenskt, radikalt och hotfullt är anmärkningsvärt och följer auktoritära trender vi ser i Storbritannien och USA. Här föredras en vit, borgerlig kultur, byggd på individualism och ekonomiskt försprång, där de svaga i samhället inte ska skyddas utan tystas, där invandring inte ses som en möjlig rikedom utan ett hot mot kulturen. Här är den assimilerade juden inte ett hot, så länge hen håller sig på mattan.
Antisemitismens uppgång i Sverige är allvarlig, men en instrumentalisering av antisemitismen riskerar också att bidra till polarisering. Både i relationerna mellan judar och muslimer och mellan höger och vänster.
Den framstående israeliska historikern Yehuda Bauer som dog förra året har vid ett flertal tillfällen beskrivit antisemitism som en indikator på hur friskt ett samhälle är: ”Antisemitism är inte ett judiskt problem. Det är ett problem för alla samhällen där det växer.”
Antisemitismen är den äldsta och mest uthålliga formen av rasistiskt hat i västerländsk historia, ett tidigt varningstecken som måste tas på allvar och bekämpas. Inte genom att attackera andra minoriteter utan genom utbildning. Om våra politiker är genuint intresserade av att skydda den judiska minoriteten lägger de resurser på skola, bibliotek och kultur, det är där människor möts och kunskap frodas.
Läs mer:
Taliah Pollack: Jag bär fortfarande Davidsstjärnan i Malmö
Taliah Pollack: Debatten om Israel har blivit för svartvit
