Det finns en passage i ”Århundradets kärlekssaga” från 1978 som slår omkull allt. Det handlar inte om att behålla de berömda rosorna, eller om de dödliga små sveken. Utan om att den store maken har skapat sig ett namn medan hon hållit på att drunkna i allt det jordiska. Nu får han plötsligt kritik för vad detta har gjort med hans litteratur?
Och nu kommer du till mej
och vill
att jag ska tala om för dej
vad det är för en verklighet
de pratar om
dehär nya mänskorna
Här finns allt. Märta Tikkanen fångar inte bara den centrala slitningen mellan livet och dikten, utan ett vidunderligt estetiskt skifte som plötsligt gjort hans sort omodern.
När en klassiker av det här slaget ska bli scenkonst inställer sig alltid frågan: Vad är det teatern kan göra som inte litteraturen kan? Hedvig Claesson, som tidigare har satt upp ”Århundradets kärlekssaga” i Uppsala, tar i sin dramatisering fasta på det kollektiva i konstformen. I en trippelroll representerar Ida Knapp Drougge, Mari Götesdotter och Katarina Lundgren-Hugg på ett fint och levande sätt diktjagets olika åldrar, i en lösning som står också för det öppna och gemensamma i texten.
Vi befinner oss i ett slags konceptuellt Tikkanen-land, med korta peruker, androgyna skjortor och olika nyanser av rött. Det tycks finnas en ambition att frigöra den här berättelsen från dess välkända ursprung, och samtidigt görs publiken ständigt hypermedveten om sjuttiotalsinteriörerna, det specifikt finlandssvenska och tidens populärpsykologi – där allt naturligtvis är mammas fel. Tidlös eller inte, drabbar gör den fortfarande. ”KÄRLEK” står skrivet i stora ironiska versaler rakt över scenen, medan vi följer med ner i drickandets faser, till de utstuderade elakheterna, det plötsliga våldet och de tröstlösa försöken att sträcka sig efter skrivmaskinen: ”Jag lyckas nästan fullständigt/ dölja för min familj/ att jag också har/ ett eget liv/ att leva.”
Det som händer med Tikkanens diktroman i denna dramatisering är att det lyriska närapå försvinner ur replikerna, vilket gör texten mattare och mer vardaglig än vi är vana vid. Det poetiska anslaget uppstår i stället i de brechtskt färgade sångnumren, där trion rör sig mellan instrumenten i låtar som Frida Hyvönens ”Champagnetango” och Arja Saijonmaas ”Min ensamhet”. Särskilt Mari Götesdotters röst är som gjord för denna sjudande melankoli.
”Århundradets kärlekssaga” är en föreställning som präglas av en långsam lågmäldhet, och länge undrar jag över bristen på intensitet. Spelet bryter inte riktigt igenom? Men kanske ska det nedtonade faktiskt ses som en motståndshandling bredvid det storslagna talet om ”kärlek”. Tikkanens diktjag talar som bekant till dem som ”kryper fram” alldeles nära marken, och det är en intimitet som verkligen hittar ett hem på den här scenen.
Läs fler scenrecensioner och fler texter av Kristina Lindquist.
