Frida Karlsson, längdskidor
– Jag försöker vara väldigt närvarande, det kan handla om teknik eller rytm för mig. Och kanske vara lite nyfiken på den där obekvämheten i benen, mer än att bara låta en annan känsla skölja över en.
Kristoffer Jakobsen, alpint
– När jag åker som allra bäst, då är det helt tyst. Det är bara ett fokus, ett tunnelseende. Allting bara kommer mot en och det funkar. Sedan har man de här gångerna när man kommer in i en brant och helt plötsligt hör hela publiken skrika. Då är man ofokuserad.
Hanna Öberg, skidskytte
– Det jag jobbar mycket med nu är att jag inte ska börja tänka på skyttet för tidigt, utan att det är väldigt viktigt att kunna byta fokus. När jag är ute på banan ska jag fokusera på skidåkningen, men när jag närmar mig skjutvallen – då slår jag om. Då gäller det att påminna sig om de nycklar man har och att det är precis där man vill vara.
David Mobärg, skicross
– Inför ett finalrace, när man står där och har tre bredvid sig som alla vill vinna, gäller det att på något sätt höja sig själv till skyarna. Intala sig själv att det är jag som ska ner först. Jag brukar tänka tyst för mig själv att ”nu ska jag visa dem, jag ska åka ifrån dem”.
– Om allt går bra under racet, då behöver jag inte tänka. Då blir det lite tankelöst. Ofta när jag har gjort något dåligt så kommer tankarna tillbaka direkt. Det blir den här: ”Fan, varför gjorde jag så där?” De gångerna när jag faktiskt har kraschat hinner man ju tänka, även om det bara är för en millisekund, att ”nu kan det gå åt helvete”.
Elvira Öberg, skidskytte
– Att jag bara ska göra som på träning liksom: ”Det här gör jag på träning varje dag. Jag klarar det varje dag.”
Säger du det till dig själv?
– Ja, det kan jag göra. Speciellt på väg in mot vallen till ett avgörande skytte.
Maja Dahlqvist, längdskidor
– Det är som att någonting händer när jag ser en mållinje; jag får all energi som finns. Jag borde ha fler mållinjer ute på banan. Jag bara kör och jag minns inte vad jag tänker.
William Poromaa, längdskidor
– Det brukar oftast vara ganska svart när det ska till att avgöras. Man är så fruktansvärt fokuserad och bestämd på det som ska göras. Så när det går som bäst kommer du inte ihåg någonting egentligen, för att du är i zonen.
Anna Swenn-Larsson, alpint
– Jag är ju en ganska taggad person och kan lätt jaga upp mig. Jag blir väldigt laddad, så jag försöker andas, fokusera på vad jag ska göra och inte stressa upp mig, utan hålla ett lugn.
Martin Ponsiluoma, skidskytte
– Det bästa är om man inte tänker på någonting. Men ibland kanske man svävar iväg lite i tanken och då är det jäkligt svårt att skjuta. Det gäller att vara här och nu och att gå in och njuta av sista skyttet på något sätt, inte göra en så stor grej av det.
Sanda Näslund, skicross
– Det beror lite på vad som händer i loppet. Jag har mycket fokus på vad som händer och vad jag ska göra. När jag väl står i startgrinden är det banans första features, eller första rullarna, som jag har mycket fokus på: vad jag ska göra där. Sedan blir det mycket att försöka vara i en låg, djup position. Och hålla rätt linje.
– Är det fint väder så kan man ofta se lite skuggor om man ligger först. Då blir det lite så här: ”Jag undrar hur långt bak de är.” Det kommer ju lite sådana tankar också.
Rasmus Stegfeldt, puckel
– Det går ju extremt snabbt. Ju mindre man tänker och ju mer man bara reagerar, desto bättre brukar det bli. Jag brukar bara försöka tänka på att åka långsamt och då brukar det ändå gå snabbt.
Ebba Andersson, längdskidor
– Jag tänker på att våga bli trött och att inte bli bekväm, utan verkligen våga pressa mig: att det inte är farligt. Men jag behöver påminna mig själv för man har ändå åkt x antal kilometer och man börjar bli lite trött i huvudet. Det kan vara lätt att ta till ett flyktbeteende och då är det viktigt att ta fajten med sig själv och pressa sig så gott man kan.
Läs mer:
Johan Esk: Historiskt profillöst Tre Kronor har knappt tre kändisar
Jens Littorin: Guldparet var nära att petas från OS
