Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Fackbok
”Meningen med hus. Varför vi bryr oss om husen”
Rasmus Wærn
Arkitektur Förlag
Törs man säga det högt? Jag tycker att nya Slussen är riktigt lyckad. Att döma av internetforum och insändare i pressen tycks allt fler stockholmare hålla med. Men ett negativt omdöme återkommer: Den höga stenmuren mot Gamla stan är dyster och omänsklig i sin skala.
Jag tänker på den där muren under läsningen av Rasmus Wærns bok ”Meningen med hus”. Inte för att han specifikt skriver om Slussen, men desto mer för att han argumenterar för en byggnadskonst som speglar oss som människor.
Det är en lika snabbläst som tankeväckande bok, som drivs framåt av en kvicktänkt prosa och prydliga linjeteckningar.
Wærn anser att det som avgör om en byggnad är lyckad eller ej, inte i första hand handlar om stil (klassicism, funkis, postmodernism etc) utan om dess fysiska relation till platsen – och kanske ännu mer om dess känslomässiga förhållande till människorna.
Boken handlar på så vis mindre om arkitekturens materialitet, och mer om dess mjuka värden. Och vad är då arkitektens roll? Jo, att skapa byggnader som får oss att känna oss trygga, sedda och bekräftade.
Precis som när det gäller människor kan vi föredra det lite skeva, personliga framför det släta och perfekta. Därav den utbredda misstron mot de moderna kontorsbyggnadernas blanka, opersonliga fasader.
Som verksam arkitekt och skribent är Rasmus Wærn inte rädd för att hålla med i den kritik som ofta riktas mot samtida byggnader: För fantasilösa och likriktade, för snabbt och okänsligt uppförda i prefabricerade material.
Men lösningen är förstås inte att gå tillbaka till en klassicistisk sekelskiftesarkitektur. På den tiden var arbete billigt. I dag är hantverk i form av ornamentik och platsbyggda lösningar förbehållet exklusiva privatbostäder.
Att härma dem i massproduktionens enkla och billiga material leder bara till ytlig kitsch. Vad man däremot kan göra, menar Wærn, är att fästa större omsorg om detaljerna. Och då kan även naturmaterial som sten fylla en viktig roll. Som ersättning för den klimatskadliga betongen, och som påminnelse om vår nordiska bebyggelsehistoria.
Och vem vet: Kanske kan även den höga stenmuren vid Slussen så småningom få en gnutta kärlek av de svårflörtade stockholmarna.
Läs mer: Tomas Lauri: Stadens bearbetning av Slussenvisionen är under all kritik
Läs mer om konst och form på dn.se