Minns ni Naken-Janne, Robinson-Robban och Emma Andersson? Nej, det gör knappt jag heller. Men jag minns tiden då de slog igenom. Det var kring millennieskiftet och dokusåporna blomstrade. Kvällstidningarna gick i spinn över de nya, sensationella tv-programmen och skickade genast sina team till Tengah för att rapportera på plats. ”Jättebråk på Robinson-festen i natt efter Robbans skandal” löd en av Expressens löpsedlar 2004. Det osade kanske inte Stora Journalistpriset om de publiceringarna, men jösses vad jag saknar dem. För mitt bland allt trams, alla texter om ”nakenchocker” och ”spritfester” kunde man emellanåt vittra seriös, kritisk journalistik. Bluffar synades och tv-bolag ställdes till svars, som exempelvis när SVT påstod att finalen av ”Expedition. Robinson” 2001 var direktsänd, och Aftonbladet kunde avslöja att programmet i själva verket var inspelat en månad i förväg. ”Kan man alltså inte lita på att SVT gör direktsändning när ni hävdar det?” frågade reportern den dåvarande nöjeschefen Svante Stockselius. Intervjun fortlöpte med syrliga följdfrågor. Stockselius var chanslös.
Knappt 25 år senare framstår den typen av skarp nöjesjournalistik som ett minne blott. Det har vi blivit smärtsamt påminda om under våren, då det mest omtalade tv-programmet är andra säsongen av kärleksrealityn ”Love is blind Sverige” på Netflix. Den går ut på att ett gäng singlar dejtar med en vägg emellan sig, och såväl tidningarna som tv:s morgonsoffor tycks tävla om vem som kan uppmärksamma fenomenet mest. Det listas snackisar, skrivs artiklar med rubriker som ”Så mycket tjänar deltagarna” och publiceras texter där man i princip bara återger vad deltagarna själva skrivit på Instagram.
Detta trots att de kritiska potentiella vinklarna gentemot produktionen är många. Varför castar de en person (Ola) som är så uppenbart präglad av ett tidigare beroende? Varför klipps det så endimensionellt att alla som tittar dömer ut honom som ett nyandligt spån? (Att hans partner, Milly, höll fast vid honom länge, måste väl betyda att han också har goda sidor?) Och hur kommer det sig att det för andra året i rad är en rasifierad kille som inledningsvis framställs som ormig och dubbelspelande?
Men det tycks inte finnas någon reporter eller programledare som är intresserad av att ifrågasätta premisserna och ställa strömningsjätten eller produktionsbolaget Mastiff till svars. I stället sitter vi kvar i tv-fåtöljerna, sväljer Netflix narrativ med hull och hår och skriver tunna analyser om kortklippta tjejer, lustiga undertexter och varför vi stör oss på kanskemän. Den här ”soffjournalistiken” är så slapp att man skäms, och jag själv är inte ett dugg bättre. Nog för att kultur/nöjesredaktionerna genomgått ett stålbad sedan millennieskiftet och bantat ner sina reporterstyrkor till ett minimum, men vi måste väl kunna snyta ur oss något bättre än åsiktstexter från sofflocket som spelar pr-avdelningen rakt i händerna?
Expressens Victor Malm ondgjorde sig nyligen i ett debattinlägg över att Netflix inte rensar upp bland de hatiska kommentarerna på ”Love is blind”-inläggen på sitt Instagramkonto, utan i stället ”hetsar och uppmuntrar” dem. Här kommer ett förslag till kulturchef Victor Malm: Låt någon reporter ringa på det! Ställa en fråga! Låtsas som att det är 00-tal igen!
Läs fler texter av Tara Moshizi.
