Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
”Sorry, Gary. Men jag var alltid den talangfulle medlemmen i bandet”, säger Robbie Williams hånfullt när han tar emot pris på musikgalan Brit awards efter succén med låten ”Angels” 1997.
Då hade Storbritanniens största sweetheart/strulpelle hoppat av Take That, för att i stället satsa på en solokarriär. Den gick, inte helt oväntat, som tåget. Svårare blev det för Gary Barlow och de andra medlemmarna i bandet. Scenen är med i en ny dokumentär på Netflix, som i tre delar berättar historien om hur fem ambitiösa arbetarklasskillar från Manchester erövrade popscenen i början av 90-talet. Deras kännetecken: sötsexig uppsyn, breakdanceinspirerad koreografi och megahittar som ”Relight my fire”, ”Pray” och ”Back for good”. Men dokumentären är också en berättelse om vänskap, svek och missbruk – och ett band som trots enorma framgångar, tystnar ganska snabbt.
Att det kommer en serie om Take That just nu, är inget annat än logiskt. Det är 35 år sedan gruppen slog igenom, och den senaste tiden har det kommit en rad musikdokumentärer som fungerat som tidsmaskiner för oss inbitna 90-talsnostalgiker. De handlar om bland andra Spice Girls, Ace of Base, Backstreet Boys och La Camilla i Army of Lovers. När vi var tonåringar hängde de som idolaffischer på väggarna i flickrummen, och fick oss att rusa till skivbutikerna för att spendera hela veckopengen på nypressade cd-singlar. Nu lockar de oss till strömningstjänsterna i stället.
Filmerna håller dessutom genomgående hög kvalitet. När de är som bäst lyckas de inte bara skildra bandets resa, utan också teckna en större bild av hur populärkulturen gestaltade sig under 90-talet. Det är så lätt att romantisera över svunna tider, speciellt när nutiden allt mer liknar en segdragen pärs. (Att det blivit en trend på sociala medier att blicka tillbaka till 2016, är ett tydligt tecken på nostalgitörsten.)
Musikdokumentärerna påminner dock om att allt inte var bättre förr. En sekvens i serien om Spice Girls gör så ont att se, att det knyter sig i magen. Tjejerna i gruppen blir ständigt utsatta för sexism och kroppshån, och ett par veckor efter sin förlossning gästar Victoria Beckham, Posh Spice, en populär talkshow i tv.
Programledaren frågar om hon gått ner i vikt efter graviditeten och plockar fram en våg. ”Det här är hemskt” säger Victoria medan han hetsar henne att ställa sig på den. ”50 kilo, inte illa!” svarar han glatt. Publiken applåderar. Samma snubbe har ett par veckor tidigare även ställt Geri på vågen, trots att hon pratat öppet om sina problem med bulimi.
Filmen om Take That visar att vikthån och kroppshets inte var förbehållet kvinnliga artister, även om det var tjejerna som fick utstå mest skit. I ett satirprogram, gör en skådespelare en karikatyr av Gary Barlow där han kallas för ”tjockis” och blir tillsagd att ställa sig bakom keyboarden för att ”dölja sin ölmage”. Det kastas till och med mat på honom. Och det är bara en av alla gånger Barlow blir utsatt för fatshaming och tjockmobbing i offentligheten. Herregud, man kan bli anorektiker för mindre.
Överlag är retoriken i medierna mot Take That-killarna fruktansvärt hånfull och hård.
Överlag är retoriken i medierna mot Take That-killarna groteskt hånfull och hård. Musikkritik är en sak, men dokumentären visar en hel rad klipp från brittisk tv där de unga killarna blir utsatta för personliga påhopp om sina utseenden och röster. Samma typ av elaka kommentarer som folk skriver på sociala medier nu, uttrycktes helt öppet av medieprofiler i de brittiska tv-programmen då.
”Gary kan inte sjunga. Inte dansa. Inte skriva låtar”, säger en panelist i en tv-show. Det blir ännu mer hjärtskärande när man sedan hör Gary Barlow berätta om hur han föll in i en depression, blev ätstörd och inte lämnade sitt hem på ett och ett halvt år efter att hans solokarriär gått käpprätt åt skogen.
Robbie Williams har senare bett Gary Barlow om ursäkt för att han betedde sig illa mot honom. Fler borde stå på tur.
Popkulturen var på många sätt blomstrande och underbar på 90-talet, med all kreativitet som sjöd på musikscenen. Att vi fortfarande kan gå och nynna på låtar som är 35 år gamla och bli alldeles varma i bröstet av att se en gammal idol skildras på film, är ett bevis på det. Men med tanke på de sjuka ideal som rådde och hur det hetsades högljutt kring vikt och kroppar medan vi växte upp, är det ett under att vår generation inte är mer förstörd än vad den är.
Läs mer om film och tv i DN
















