Moderna museet har de senaste åren lyft fram sin stora samling. Det är förstås rimligt med tanke på dess dignitet, men ett överdrivet fokus på samlingen i relation till tillfälliga, aktuella utställningar föder också en misstanke om besparingar som kan inverka menligt på institutionens strävan efter att behålla relevans och anseende.
Men visst finns det att ta av, och nu har turen kommit till teckningskonsten. Med ”Ännu en morgon” lyfter Moderna fram runt 150 av sina 12 000 teckningar, varav merparten aldrig har visats för publik.
Det blir en tät och tillåtande färd genom ett allmänmänskligt medium, eftersom de allra flesta människor bär på en erfarenhet av att teckna. Därför är teckningen också en logisk ingång till konstens labyrintiska värld.
Redan i utställningens första sal anar man att det handlar om en bred belysning. Det är bara att snurra runt i rummet för att översköljas av en väldig våg av allt teckning kan vara.
Det tekniskt virtuosa och föreställande tecknandet är förstås representerat. Gunilla Blomqvists och Jörgen Hammarbergs roligt betitlade 70-talsblyerts av en avklädd sittande kropp, ”En starkt levande och trivsamt realistisk bild”, hänger bredvid Gunnel Wåhlstrands lika verklighetsnära fönsterutsikt från Rasbiologiska institutet i Uppsala. Och därifrån vandrar blicken vidare mot en högre grad av abstraktion.
Vi får dessutom ”teckning” bortom papper och penna. Paul Strands geometriskt utforskande fotografi från 1917, där ljus och alldagliga interiördetaljer blir spännande streck och mönster, vidgar perspektiven. Likaså Giacomettis långsmala kvinnogestalt som både blir en tredimensionell teckning i rummet och en skarp skugga på väggen.
Här finns också mängder av små guldkorn, som belyser relationer och samband. Exempelvis Klara Kristalovas grafiskt slående trädskulpturer som lekfullt och direkt korresponderar med Eric Grates bedårat förvirrade tuschteckning ”Sömnens hjort” från 1930.
Genom den breda dörröppningen skymtar en video av Robert Smithsons ”Spiral Jetty” tre salar bort. Land art-ikonen är ett geologiskt utrop, men också en hänvisning till en primal estetisk drift, till de teckningar i jord och sand som bör ha varit mänsklighetens allra första försök, innan bilderna klättrade upp på grottväggarna.
Det syns att hängningen varit lustfylld. I en tät grupp av ansikten hänger till exempel ett minimalt självporträtt av Rembrandt, knappt synligt i klungan där andra utropstecken utgörs av Berta Hanssons expressionistiskt upplösta akvarellanlete och ett atypiskt, nästan naturalistiskt porträtt tecknat av Piet Mondrian innan han hittade sin roll i konsthistorien.
Det finns gott om verk av såväl stjärnor som förväntade konstnärer: Hilma af Klint, William Kentridge och Louise Bourgeois, för att bara nämna några. Och förstås Puss-gängets vilda samhällskritik i möte med både Robert Crumb och Joakim Pirinen.
Utställningsarkitekturen är dock en besvikelse. Väggarna är målade i stramt återhållna nyanser, rumsligheterna skiljs åt av styva vikskärmar och bänkarna förefaller nästan medvetet obekväma med ryggar i nittio grader. Frågan är vad man vinner på att visa teckningar i vad som kunde vara ett gigantiskt väntrum på Folktandvården.
Det hade utan vidare gått att sovra ordentligt i urvalet, men kanske har den generösa bredden en didaktisk poäng. Det avskalade teckningsformatet skalar i hög grad bort tid, trender och ismer. Det enkla mötet mellan en penna och ett papper visar att avståndet mellan då och nu inte är så stort som vi gärna föreställer oss.
Läs mer: Skojigt men spretigt på Moderna museets samlingsutställningar
Läs mer om konst på dn.se
