Med långkörarpodden ”Värvet” har Kristoffer Triumf framgångsrikt byggt en karriär på att komma under huden på människor. Nu släpper han, logiskt nog, en roman som bygger på en alldeles särskild form av mänsklig interaktion: gruppterapi.
Ja, feelgood-romaner kan ha knasigare och mer tacksamma premisser. Men, men. Den misslyckade psykologen Egon Malmgren har precis återvänt från en sjukskrivning. Mottagningens nya vd Ariana Ismaili (vars ”djupbruna hår faller som ett perfekt vattenfall över axlarna, ner på en djup sidenblus av bättre kvalitet”) ger honom i uppdrag att leda en gruppterapi. Som en sista chans.
Triumf, som 2021 bokdebuterade med självbiografiska ”Törst”, ställer upp ett spretigt persongalleri. Här finns missbrukande poddkändisen August. Ensamkommande flyktingen Bashiq, hemmasittande Lisen, blinda ex-journalisten Beata. Och så David, desillusionerad business controller. Trots en hårt mallad form är det som att Triumf inte orkat gestalta sessionerna på mottagningen, mer än genom enstaka stunder då vissa patienter börjar diskutera självmord.
Egon börjar själv må allt sämre, och inför den åttonde terapitimmen står gruppen plötsligt ledarlös. Men han förblir en samlande gestalt. I sin ensamhet har psykologen pysslat med sitt litterära drömprojekt ”Livet – en handbok”, och det är kring den gruppen nu samlas. Gänget börjar läsa ihop, även om vi som läsare inte riktigt fattar varför. Manuset är ju inskickat. Utvecklingen är däremot väntad: givetvis börjar positiva saker hända i patienternas liv och karaktärerna genomgår snabba metamorfoser.
Det finns flera problem. Boken är för lång. Karaktärerna talar i klyschor och texten är torftigt belåten. Triumf tar berättartekniska genvägar och etablerar sådant som inte känns riktigt förankrat. Han försöker avteckna samtidens egenheter på minst subtila sätt och redogör detaljerat för hur man spelar ”Candy crush”. Som läsare får jag veta exakt vad jag ska tycka, tänka och känna samtidigt som sensmoralen bankas i huvudet på mig. Förnumstiga och rapsodiska meningar som ”Hon och Malik Aziz flyttade ihop två dagar efter att de först träffats och byggde bo i en tredjehandsetta nere vid Zinkensdamm” varvas med Egon Malmgrens visdomsord och ibland bara nyfrälsta utrop:
Annars är Triumf mest upptagen av att slå in öppna dörrar. Visste ni till exempel att man inte bara blir glad av en ny Iphone eller en stor plasma-tv?
”Livet, typ. Vilken grej. Tänk att det var så lätt. Allt hon behövde göra var att be om det hon ville ha.”
Visst kan det glimta till: små undantagssekvenser där vi kommer nära. Som när Lisen avstår från att skriva något i sin dagbok för att det är för sorgligt, eller när hon melankoliskt ser två unga tjejer cykla bredvid varandra. Annars är Triumf mest upptagen av att slå in öppna dörrar. Visste ni till exempel att man inte bara blir glad av en ny Iphone eller en stor plasma-tv? Och att även kändisar kan vara olyckliga och ensamma?
”Det här är skit som alla skulle må bra av att läsa” konstaterar Beata om Egons bok. Jag kan inte säga detsamma om verklighetens version – en roman lika inspirerande som väntrummet hos psykologen.
Läs fler texter av Gabriel Zetterström och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
