Fem år efter de traumatiska händelserna i slutet av pandemidystopiska ”The last of us” är Joel (Pedro Pascal) och hans immuna bonusdotter Ellie (en självlysande Bella Ramsey) äntligen trygga. De har tagit sin tillflykt till den västernaktiga staden Jackson, ett demokratiskt mönstersamhälle vars palissader och beväpnade vakter håller de svampinfekterade monstren utanför.
I brist på yttre hot vaknar dock gamla konflikter till liv mellan Joel och hans allt mer avståndstagande dotter som växt upp till en kaxig krigare. Han skyller lamt på tonårshormoner och besöker en haschrökande psykoterapeut (underbart drastiska Catherine O’Hara) för råd. Hon uppmanar honom krasst att ta itu med sina livslögner. Men oväntade katastrofer sätter käppar i hjulet för försoningen. Ellie vänder sig till sin förtrogna Dina (stjärnskottet Isabela Merced) för att få hjälp att ta sitt öde i egna händer.
Det är inte helt lätt för ”The last of us 2” att leva upp till den maxade första säsongen från 2023 där paret korsar ett sargat USA skakat av såväl zombiesvampen cordyceps som infekterar sina offers hjärnor – och ett rasande inbördeskrig. Men tvåan, där rebelliska ”vargar” ställs mot en medeltidsinspirerad domedagssekt, följer på ett smärtsamt konsekvent sätt upp det som har hänt tidigare. Räkningar måste betalas. Priset för Joels kärlek till Ellie blir högt. Det blir tyngre, svartare och mer desperat för alla inblandade. Det är verkligen sent på jorden.
Det mörka actionäventyret fördjupar sig i ytterligare sju täta heltimmesavsnitt i samma sorts existentiella frågor som laddade första säsongen, men som också gav den en emotionell tyngd. Vad skiljer egentligen de friska överlevande och de svampsmittade när det gäller våldskapital och driften att sprida förödelse?
I den här säsongen borrar ”The last of us” vidare i frågan om människans kapacitet för lika delar djup kärlek och vansinnigt våld. Det blir framför allt tydligt när det gäller Ellies nyväckta sexualitet och förälskelse, och hur den står i strid med hennes förintande hämndkänslor.
Tekniskt sett är ”The last of us 2” ett litet mästerstycke när det gäller såväl effekter som klippning. Elegant infogade tidshopp skapar dynamik, känsloexplosioner, och håller den högdramatiska spänningen vid liv in i det sista. Ruinlandskapen, som får imponerande relief när handlingen förflyttar sig till ett sargat Seattle, blir alltmer mörkt magiska.
Även om dystopin svartnar runt den unga spirande kärleken i centrum så skiner en strimma nostalgiskt ljus i serien. Här finns ett ljuvligt besök på ett övergivet rymdmuseum som minner om människans högtflygande drömmar. Ellies roadtrip med Dina leder till en övergivet men fortfarande svindlande vackert teater- och konserthus. Gitarrerna funkar fortfarande och Ellie gör en riktig showstopper, en känslosam version av ”Take on me”, A-ha:s gamla hitlåt som så vackert vädjar om förståelse och acceptans.
Sist men inte minst tar duon sin tillflykt till en gammal bokhandel där kvarvarande böcker delar utrymme med mossa och slingerväxter. Ruinromantik till max. Ett fint kärleksbrev till civilisationens och kulturens krafter, trots allt.
Bella Ramsey: ”Jag har observerat mänsklig beteende intensivt för att passa in”
Fler film- och tv-recensioner i DN och andra texter av Helena Lindblad
