Vår samtid tycks sakna språk för att leva med spänningen mellan det som är och det som kunde vara. Idealism – i vardagsnära mening, inte enbart som politisk doktrin – används ofta pejorativt: naivt, verklighetsfrånvänt, oansvarigt – ibland farligt. Mot detta ställs realism – i säkerhetspolitik, ekonomi och klimatpolitik. ”Så ser verkligheten ut”, får vi höra.
Men här sker något märkligt. Att säga ”vi måste vara realistiska” är inte ett neutralt konstaterande utan ett normativt ställningstagande: så här bör vi handla, så här bör vi begränsa våra ambitioner. Realismen framställs som värdeneutral men är själv ett ideal i förklädnad – ett värdeomdöme maskerat som fakta.
I samma stund som idealen avfärdas upphöjs nuet till måttstock för det möjliga
I samma stund som idealen avfärdas upphöjs nuet till måttstock för det möjliga. Men världsläget är historiskt tillfälligt, inte ett moraliskt facit. Den avoga inställningen till ideal präglar även vår självförståelse. Besvikelse framställs inte som en rimlig reaktion på världens motstånd, utan som ett personligt tillkortakommande.
Men att utsättas för verkligheten är att bli besviken. Att ha ideal är farligt. Som Patricia Highsmith lakoniskt skrev: ”Skillnaden mellan dröm och verklighet, det är det riktiga helvetet.” Ju högre krav, desto större avstånd – helvetet består inte i nederlaget, utan i själva glappet.
Problemet är inte idealen själva, utan föreställningen att de antingen måste uppfyllas helt eller överges. Denna logik präglar både våra liv och vår politik: det som inte kan realiseras här och nu avfärdas som irrelevant.
Problemet uppstår när vi väntar med att leva tills idealen uppfylls, när framtiden tänks som ett helt annat tillstånd än nuet – som om livet ännu inte börjat. Författaren Lena Andersson fångar detta i ”Egenmäktigt förfarande” när Ester Nilsson inser hur ett liv kan passera: ”Hon förstod att han tänkte sig framtiden som ett helt annat tillstånd än det nuvarande […] På det sättet kunde ett liv gå. Man fick mycket gjort i väntan på att livet skulle börja.”
Nedreaas rundar den klassiska dualiteten – jaga drömmen eller ge upp den – och visar något tredje, kanske brutalare: drömmen kan överleva dig
Det är inte nederlaget som gör ont. Det är väntan. I den nyutgivna norska klassikern ”Av månsken växer ingenting” av Torborg Nedreaas möter vi en vardaglig men inte mindre förintande form av ideal. Romanen följer en människas förälskelse i en man som aldrig fullt ut väljer henne, och hur denna kärlek långsamt tränger undan hennes eget liv. Hon klamrar sig fast vid en förälskelse, även efter att kärlekens båt krossats mot realiteternas rev. Ju mer hon närmar sig drömmen, desto längre dras hon från livet. Nedreaas rundar den klassiska dualiteten – jaga drömmen eller ge upp den – och visar något tredje, kanske brutalare: drömmen kan överleva dig.
Ideal gör ont inte för att de är ouppnåeliga – hos Nedreaas hjältinna är nederlaget redan ett faktum – utan för att de fortsätter verka även när verkligheten talat. Förälskelsen överlever avslaget. Drömmen ligger kvar som en inre norm: en förhoppning, ett löfte om ett annat liv, bevarat just genom att aldrig ta sin början. Friktionen mellan ideal och liv är sällan storslagen; oftare är den långsam och vardaglig – kroppslig. Obönhörlig. Här visar Nedreaas hur ideal kan bli förödande: de kräver av oss ett annat liv än det vi har.
Mot detta kan man ställa vad man i filosofen Søren Kierkegaards anda kan kalla tragisk idealism: ideal erkänns som ledstjärnor, men utan att kräva att de ska fullbordas; handling riktas mot dem utan att verkligheten förnekas eller föraktas. Problemet är inte att världen saknar värde, utan att vi gör värdet absolut i en värld som alltid är bristfällig. Ideal kan vara tyranniska: de kräver, dömer och skapar distans till det levda livet. Men de kan också orientera – fungera som perenna riktmärken och visa vad som står på spel om vi inte håller kursen. Ett meningsfullt liv fullbordar inte sina ideal, utan överlever dem utan att förråda dem.
För idealisten finns en förvissning om att sann mänsklig blomstring aldrig kan ske utan de salta bränningarna av frustration och missmod. Under deras vågor slipas vi likt småsten mot fastare land – förutsatt att vi inte låter oss sugas ner i underströmmarna. Vi kan inse allvaret – och ånga på ändå.
Det som i privatlivet ter sig som väntan, framträder i politiken som nödvändighetens språk: vi har inget val
Denna spänning mellan ideal och verklighet är inte enbart existentiell. Den präglar också vårt gemensamma liv. Där individen riskerar att vänta med att leva tills idealet uppfylls, riskerar samhället att upphöja realismen till högsta norm och därmed göra idealen överflödiga. Det som i privatlivet ter sig som väntan, framträder i politiken som nödvändighetens språk: vi har inget val.
Utan förespråkare blir de gemensamma idealen lika försvarslösa som en oinslagen semla. När politik reduceras till förvaltning och handling till riskkalkyl upphör idealen att fungera som orientering. Idealen avfärdas men fortsätter tala i bakgrunden, som en sufflör vi låtsas inte höra. Beslut presenteras som tekniska snarare än politiska; ansvar ersätts av nödvändighet. Idealen tystnar i ett språk som förnekar alternativ. Framtiden krymper; visioner ersätts av prognoser.
Säkerhet i synnerhet framställs ofta som en neutral norm, men är inte ett ideal utan ett villkor. När villkor upphöjs till högsta värde börjar de diktera meningen. Säkerhet visar hur vi överlever, inte varför vi lever tillsammans. Här blir en insikt hos filosofen Hannah Arendt särskilt klargörande: ett samhälle som gör överlevnad till sitt enda mål har redan krympt sin politiska horisont; när säkerhet ställs över frihet, rättvisa och mänsklig värdighet reduceras politiken till förvaltning.
Ideal är inte planer eller löften, utan mått på vår otillräcklighet – tillika källor till handlingskraft. I vår tid hörs realismen överallt: i klimatdebatt, geopolitik, arbetsliv och privatliv. Tonfallet är detsamma: sänk förväntningarna, anpassa ambitionerna, acceptera världen som den är. Det farliga med samtidens realism är inte att den tar hot på allvar, utan att svaren presenteras som oundvikliga. Ett samhälle utan ideal behöver inga övertygade, bara administratörer.
Vi kan leva utan att förneka våra ideal – i samklang med dem. Det innebär att sluta kräva att de ska rädda våra liv och i stället låta dem fungera som kompass. Ideal är övermått: för stora för att rymmas i ett liv, men nödvändiga för att världen inte ska krympa till det som bara är möjligt för stunden.
Att acceptera sprickan mellan teori och praktik är ett försvar för möjligheten att handla meningsfullt i en värld som aldrig kan leva upp till våra förväntningar
Visserligen innebär att leva med sina ideal ofta sorg över de liv man inte lever, acceptans av begränsning och perioder av lågintensiv besvikelse. Men alternativet – att leva för fullbordan – leder ofta till något värre: ett förakt för verkligheten. Att acceptera sprickan mellan teori och praktik är ett försvar för möjligheten att handla meningsfullt i en värld som aldrig kan leva upp till våra förväntningar. Vi kan erkänna tragiken – och ändå vägra kapitulera. Ideal stakar ut en väg, spänner våra muskler, inte för att vi ska nå fram, utan för att vi ska hålla kursen. Som filosofen Albert Camus påminde oss: kampen i sig är nog för att fylla ett människohjärta.
Och denna hållning är inte bara individuell. Också i det gemensamma livet behöver vi ledare som erkänner verklighetens begränsningar, men utan att låta den förmenta realismen diktera vad som är möjligt. Idealen är inte flyktvägar utan riktmärken; mellan dem och verkligheten utspelar sig politiken. Världen är osäker. Ordningar omkullkastas. Men även när det rasar kan somligt falla på plats. I stället för ett hopp i trygghetens hav tar vi språnget – rakt ut i livet.
