Sakprosa
Thomas Bodström
”Sämst när det gäller”
Norstedts, 390 sidor
Barn på 60-talet, tonåring på 70-talet, unga vuxna på 80-talet.
Det kunde ha varit världens lyckligaste generation. Den som fick smaka på det bästa av rekordåren innan välfärdssamhället började krackelera. Förortens barn som växte upp med optimism och framtidstro i nybyggda radhuslängor.
I dag förknippas tiden snarare med höghus, punk och protest. Man kan lika gärna säga disco, tågluff, Tipsextra och drönarliv.
Thomas Bodström berättar om sin barndom i ”Sämst när det gäller”. Han är född 1962 och växte upp i ett akademikerhem i Sollentuna. Snarast övre medelklass, med sommarstuga på sosse-adelns Fårö och allt. Men för Thomas gick det inte så bra till en början.
Han skulle ändå bli allsvensk fotbollsspelare i AIK, känd advokat, rekordung justitieminister och senare författare till en rad böcker.
Vägen dit var krokig. Om det berättar han med charmig rättframhet – och ibland lika ordrikt som på en blöt efterfest. För oss 62:or är det en rätt underbar tidsresa. Visst är vi alla barn av vår tid.
Jag gillar att Thomas Bodström är trogen sin inre tonåring. Det skänker hjärta och trovärdighet åt berättelsen. Han lyfter fram alla bakslag, all oro och skam över att inte leva upp till förväntningarna.
Många barn är rastlösa drömmare. Men alla har inte behov av att synas hela tiden och ständigt stå upp mot auktoriteter. Det blev ett problem i skolan. Thomas Bodström var dessutom sen i puberteten, vilket förstärkte vilsenheten och utanförskapet. Högstadiet kunde kännas som en evig och mardrömslik dubbellektion i NO.
Fast han hade sporten och var tidigt en av de bästa i fotboll. Bodström spelade libero i Djurgårdens pojklag. Franz Beckenbauer var idolen. När lagkompisarna växte i tonåren stod han still och förlorade sin plats i laget. Självförtroendet dalade – och fotbollen fick fart igen först när kroppen var fullvuxen.
Många brukar växa mentalt i gymnasiet. För Bodström var det snarare tvärtom. Han hoppade av skolan och flummade runt i Göteborg, fortsatte i ett kollektiv i Stockholm.
Men ungefär där började en manlig gemenskap uppstå. Och det blev plötsligt lättare med tjejer när kroppen vuxit ihop med huvudet. Snart var det inget problem längre.
Jodå, vi gick på ungefär samma ställen och gjorde liknande saker. Det fanns inte så mycket att välja på då. Vi hängde på Clock och spelhallar i City. Snattade ibland märkeskläder på NK. Vi drack öl på Bistro Bohéme på Drottninggatan. Alla lyssnade på Bob Marley och David Bowie.
På somrarna jobbade vi snabbt ihop pengar och tågluffade till Italien eller Spanien. Alla läste ”Mästaren och Margarita”, ”Brott och straff” och ”Sömnen”. Och vi var väl mer eller mindre olyckligt kära, men höll oftast masken och festade vidare.
Thomas Bodström växte ihop lite senare. Först 1985 fick han sitt fullständiga gymnasiebetyg efter plugg på Komvux vid Gullmarsplan. Och det blev en termin i USA för att fixa engelskan.
Friheten var större på den tiden. Det fanns ett absolut avstånd till ens föräldrar, som då tycktes obegripligt fjära och mossiga. Thomas Bodström skriver fint om sin konstiga men kärleksfulla pappa som sällan var hemma. Mamma låg ofta med en cigg och ett glas rödvin i soffan och rättade skrivningar. Konservativ, saklig, outgrundlig.
”Sämst när det gäller” väcker minnen. Jag ser mig själv sitta på pendeln runt 1980. De västra förorterna visslar förbi i mörkret. Jag lyssnar på Blondie i min nya Walkman. Deppigt läge. Extrajobb, skolan som aldrig vill ta slut… Jag längtar efter ett långt sommarlov – och att livet ska ta fart på allvar.
Läs andra texter av Jan Eklund och fler av DN:s bokrecensioner