Lyrik
Johan Attfors
”Normandie”
Nirstedt/litteratur, 104 sidor
Allt börjar med en övermodig Nimbusförare på Djurgårdsbrunnsviken.
”En svindyr fritidsbåt kör rakt ut i isen” heter det i inledningen av Johan Attfors ”Normandie”. Diktjaget stannar och betraktar incidenten tillsammans med ett gäng andra. Mannen bakom ratten fortsätter dock framåt, ”som om han kunde putta/ isflaket framför sig,/ eller hela sjön”.
Sett till hur ”Normandie” utvecklar sig är det en given programförklaring. Liksom att den första delen heter ”Ever Given” – minns lastfartyget som fastnade på tvären i Suezkanalen häromåret. Detta är en mångfasetterad diktsamling. Nycklar till texten göms här och var, något som märktes redan i Attfors debut ”Kontaktrelikerna” från 2022, där diktningen gärna fick studsa mot medeltida kultur- eller krigshistoria. Uppföljaren vill inte vara sämre.
I nya boken står Bayeuxtapeten som diskret fond: en broderad textil från medeltiden som över 70 meter berättar historien om när Wilhelm Erövraren och normanderna tog makten över England och besegrade kung Harolds anglosaxer. Slaget vid Hastings 1066, ni vet. På det långa konstverket finns en avbildning av Halleys komet, som passerade jorden detta nådens år – ett dåligt omen eller ett gudomligt tecken, beroende på vilken sida av kanalen man befann sig.
Allt detta utgör komponenter i ”Normandie”, en bok som lockar fram läsarens nyfikenhet, gåtfull men ändå sammanhållen. Texten laddas med båthaverier och medeltida maktkamper samtidigt som kometer hovrar ovanför – men den främsta, bestående känslan efter läsningen är vågor som meditativt sveper över en sandstrand. Tiden som obarmhärtigt men konsekvent fortsätter framåt, exemplifierat i precisa och vardagliga detaljer som i delen ”Nord Stream 1”:
små bubblor har bildats
på insidan glaset, tid
där du ställt det
ifrån dig
Attfors är utbildad läkare, liksom i ”Kontaktrelikerna” sipprar det medicinska språket in i ”Normandie”. Ibland i osedvanligt tacksamt samspel med tematiken (katarakt kan betyda både grå starr och ett större vattenfall):
helikopterbilder av
det gigantiska ögat uppslaget
utan ögonlock vitt och grumlat
som katarakter, strömmande vatten
Jag begriper inte alltid syftet med vissa av stilgreppen – vad skiljer det kursiverade från det raka? – men Attfors är skicklig på att skapa en gränsöverskridande variation och oväntat skifta tonalitet.
”Nord Stream 2” är ett slags långdikt med överskriften ”Genomslagskraften för det arkadiska levnadssättet;” och dikten bubblar av lekfullhet, trots ett påtagligt allvar.
På sina håll testar Attfors att vända på koncepten, ibland blir det lyckat (”två gånger/ men man stiger inte ner i den/ det är älven som stiger i en”, ibland blir det sökt (”och jordklotet/ faller tungt mot snäckan”). Den avslutande scenen, där H. och W. (Harold och Wilhelm, får vi förmoda) placeras vid en kraftverksdamm, präglas av en byråkratisk surrealism.
I någon mån är det människans litenhet i förhållande till naturens krafter som åskådliggörs. Det är modigt och moget, och i vad som är ett av samlingens allra vackraste partier skriver Attfors: ”Mina ögon tillhör solen, mina lungor tillhör havet, mina ben jorden och gråberget.”
Sedan smulas människan sönder i en atomexplosion.
Läs fler texter av Gabriel Zetterström och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
