Är detta en föreställning? Eller? Låt mig kanske hellre benämna det tankebad? Så helt i linje med Unga Klaras estetik och undersökande arbete, men också något annat… kanske ska vi kalla det tillstånd? Ett mentalt viste, all included. Ett genomlyst instigande i klorofyllens, lekens och hoppets rike.
Vi välkomnas nämligen att slå oss ner på de vackra, trivsamt knakande och utbredande löven och bladen i grönt, rött och apelsingult. Omkring oss viskar transparenta tyger och mitt ibland oss hojtar denna fantasiskogs invånare som tosiga. Nina Rashid klättersnurrar nerför väggen lysande av iver. ”Ni är här nu! Dom är här nu! Och så söta, och så klibbiga!” utropar hon exalterat och svänger sitt långa blonda huldrehår mot publiken medan Ellen Nyman, i en blänkande grönsvart skalbaggedräkt, prövande känner på oss med sina behandskade händer.
Vi utgör helt uppenbart ett ovanligt och exotiskt besök i Jangal, stället, tillståndet, dit vi välkomnats. De har väntat, vi med. Vad ska hända? Och varför? Inget blir direkt klarare när Karolina Mindell Kidanu, med elegant rothatt – är det en lingontuva? – susar in på rullskridskor. Ett slags snurrande pondus, ett mission completed nu när vi alla äntligen är på plats och kan föras in till de hemliga stigarna där vi får slingra oss fram medan älvorna fnittrande blinkar i skyn, hängande pinnar spelar sin försynta melodi när vi drar fingrarna över dem, och stora lysande lampblommor går från famn till famn.
Vi balanserar över en smal träbro och bevittnar hur ”våra” tre väsen – de förefaller verkligen som födda ur mossa och doftande myskmadra – blir helade med skogens läkande gröna blad, och hur de tre dansande förenar sig med de hängande blombladen som snurrar över våra huvuden.
Det är vackert, suggestivt och mycket sinnligt med en lätt känsla av hypnos. Jag, och säkert många med mig, hade nog gärna stannat längre i detta svävande tillstånd av mittemellan. Det hade vi säkert också fått, i varje fall att döma av Karolina Mindell Kidanaus ständigt återkommande: ”Här är alla välkomna och alla får heta vad de vill.”
Det är knappast första gången som Unga Klara nosar runt i det gåtfulla. Konstigt, vackert och suggestivt svävande i sin, och för en stund vår, värld. Människan är gjord för att tänka och för att inkludera. Ingen ska stängas utanför. Det är bara explosiva despoter som inbillar sig något annat.
Läs fler scenrecensioner
