Tim Fehlbaum var en filmtokig tonåring när han såg Kevin Macdonalds kliniska dokumentär ”A day in september” på en biograf hemma i hemstaden Basel. Det skulle ta en flytt till just München, en regiutbildning och två futuristiska scifi-filmer innan han själv vågade dramatisera det tyska traumat med den palestinska terrorgruppen Svarta Septembers attack mot israeliska idrottare under sommar-OS den 5 september 1972.
– Macdonalds film var kanske inte den största konstnärliga upplevelsen, men den skakade om mig och jag kunde inte släppa den, berättar den 43-åriga Fehlbaum när vi träffas i en stekhet trädgård på filmfestivalen i Venedig i samband med världspremiären för ”September 5”.
Efter två dystopiska långfilmer, ”Hell” och ”Tides”, var den unga schweizaren sugen på ett annat slags berättande. Hans producenter pitchade idén om en thriller baserat på det fruktansvärda gisslandramat som skakade världen.
– Steven Spielberg tog ju upp efterspelet på ett intressant sätt med sin film ”München”, men jag tyckte det var spännande att dyka rakt ner i själva händelsen, säger Fehlbaum.
Som gammal sporttv-nörd tyckte han också att det saknades ett medieperspektiv på den skakande händelsen som slutade med många döda; elva israeler, en tysk polis och fem attentatsmän. Fehlbaum och hans manuskollega Moritz Binder valde att utgå helt från den amerikanska sportredaktion från ABC Sports som var på plats i München för att bevaka OS. En grupp sportreportrar som skrev tv-historia när de snabbt som attan fick skifta fokus och följa det blodiga dramat i realtid i stället.
– Att göra researchen var en riktig fröjd för mig, säger den blonda, pojkaktiga schweizaren ett brett leende. Han berättade också att det var en slags perfekt storm som ledde fram till den färdiga filmen.
– Vi fick tillgång till flera ögonvittnen som var på plats i det där rökiga redaktionsrummet och vi kunde använda oss av, och återskapa, ABC:s egna originalsändningar. En annan avgörande faktor var förstås också att den tyska staten offentligjorde dokument och polisundersökningar kring attentatet som varit hemligstämplade tidigare, säger Fehlbaum som fick rejäl draghjälp i projektet när Sean Penn kom ombord som exekutiv producent.
I samband med 50-årsminnet av dramat bad den dåvarande tyska presidenten offentligt om ursäkt till offrens anhöriga som också fick skadestånd. Fehlbaum menar att händelsen fortfarande är ett öppet sår i Tyskland.
– Det var ett så flagrant misslyckande av dåvarande Västtyskland. De ansvariga var så upptagna med att marknadsföra ett nytt progressivt, liberalt land att man valde att tumma på säkerheten. Terroristerna kunde ta taxi rakt in i OS-byn där poliserna var obeväpnade. Man ville inte ha bilder av uniformerade män med vapen – och det var vanliga gatukonstaplar som skickades in för att storma lägenheten där gisslan hölls. Det finns fortfarande många obesvarade frågor kvar kring varför det gick så illa som det gick, säger Fehlbaum.
Regissören berättar att han även var starkt inspirerad av Paul Greengrass högoktaniga ”United 93” som i realtid återberättar den dödliga flygkapningen som skedde i samband 11 september-attacken i New York 2001.
– Jag ville skapa samma känsla av ett akut nu, att vara med i rummet. Förutom att det förstås förhöjer spänningen så handlar det också ett slags sanningskrav. Det finns så många perspektiv på den här historien, men här får vi bara se det som ABC-journalisterna ser och gör, säger han.
– Det var så mycket som hände där som man dessutom aldrig skulle kunna hitta på, som till exempel när huvudkontoret i USA bestämmer sig för att stänga av satelliten mitt under en avgörande, direktsänd intervju!
En av de tricksigaste uppgifterna med ”September 5” var att återskapa den analoga tv-tekniken från tidigt sjuttiotal där man filmade på 16 mm och där framkallningen tog en rejäl stund innan man kunde sända ut till tv-tittarna.
– Det var väldigt utmanande att hitta all apparatur, särskilt som vi gärna ville ha saker som var autentiska och som dessutom fungerade. Men som tur var finns det många samlare som sparar på sånt här. Det rotades i många källare, kan jag säga, haha…
För Tim Fehlbaum handlar den tekniska aspekten av filmen inte bara om scenografi utan också om etik. Peter Saarsgards redaktionschef och John Magaros unga producent för oavbrutet en diskussion om vad som kan sändas i förhållande till offren och deras anhöriga – samtidigt som händelseförloppet som de ska bevaka går med blixtens hastighet. Han menar att filmens mediehistoriska aspekter fick lite annorlunda vinkel eftersom de närvarande amerikanska ABC-journalisterna bara var vana vid att bevaka sporthändelser.
– De var tvungna att fatta snabba och svåra beslut som de inte hade rutiner för och det tycker jag ger storyn en särskild nerv, säger Fehlbaum och fortsätter:
– I dag kan alla vara sin egen reporter. Alla har en mobilkamera i fickan och kan sända vilka bilder som helst till vem som helst. Men även om tekniken har förändrats radikalt på 50 år är den pressetiska aspekten densamma. I grunden handlar det förstås om den eviga frågan om nyhetsvärdering kontra sensationalism.
Läs mer och film och tv i DN och fler texter av Helena Lindblad
