Filmmusik
Timothée Chalamet
”A complete unknown (original motion picture soundtrack)”
Det har blivit en tradition i Hollywood att göra påkostade biografiska filmer om musikikoner. Filmen om Artisten. Bara de senaste åren har Austin Butler spelat Elvis, Rami Malek Freddie Mercury och Taron Egerton Elton John.
Nu tar Timothée Chalamet sig an den kanske störste av dem alla, och förvandlas till Bob Dylan i ”A complete unknown”. Filmen, som kommer på bio i USA nu under julhelgen (svensk premiär i februari), kompletteras, som sig bör, med ett soundtrackalbum. I likhet med albumet till Elton-filmen ”Rocketman” är det huvudrollsinnehavaren som genom musiken försöker fullborda transformationen.
Låt oss ta ett steg tillbaka och se det för vad det är.
”A complete unknown (original motion picture soundtrack)” består av en knapp timme där Timothée Chalamet tolkar Bob Dylan. Det är så klart ett självmordsuppdrag, vilket gör att den här texten slår in världens mest vidöppna dörr. Vad kan man egentligen ha för förväntningar?
Jag gillar Timothée Chalamet. Filmen är säkert jättebra. Att han gått in i rollen så till den grad att han inte bara sjunger själv utan också försöker efterhärma Dylan så gott det går, är troligen bara till filmens fördel (glöm dock aldrig att Charlie Chaplin en gång förlorade en Charlie Chaplin-look-alike-tävling). Han gör nog vad han kan. Och att live se Chalamet sjunga Dylan skulle ändå ha något. För sakens skull.
Som skiva, däremot, saknar projektet helt syfte (förutom ett ekonomiskt, då). Det är överspänt, flådigt och pastischartat, det är ”Idol” och karaokebarer utan att vara dåligt på ett roligt sätt. Chalamet är ingen oäven sångare, egentligen, men här försöker han låta så mycket som den store barden att allt slår över i plastig patetik. ”Like a rolling stone” och ”Masters of war” – kan någon bara varumärkesskydda dessa mästerverk! – blir till regelrätta slakter. Inte fullt lika illa är ”The times they are a-changin’” (skrålet tar lite udden av det hela) och ”Blowin in the wind” (den är så uttjatad ändå). Utöver Chalamet får vi höra Monica Barbaro, Edward Norton och Boyd Holbrook i Joan Baez, Pete Seegers och Johnny Cashs skepnader. Det blir inte heller särskilt roligt.
Jaja. Man får se det för vad det är. Mer oroväckande är det som väcks hos mig under lyssningens gång. Nämligen känslan att låtarna blir sämre och sämre – eller åtminstone mer negativt betingade. Efter en timme tillkämpad Dylan-karaoke är jag inte direkt sugen på att lyssna på originalet.
Känslan går förhoppningsvis över. Jag hyser heller inga illusioner om att soundtrackplattan ska påverka de så kallade Dylanmännen på längre sikt, efter några första och obligatoriska vredesutbrott. Ingen insatt kommer att lyssna på Timothée Chalamets ”A hard rain’s a-gonna fall” och tycka att det är bra.
Faran ligger kanske hos de ännu ej invigda. Min lillasyster var i perfekt ålder när ”Mamma mia”-filmen kom (fem år). När hon sedan fick höra Abborna sjunga ”Take a chance on me” blev hon besviken – för henne var den riktiga versionen med Colin Firth, Julie Walters och Stellan Skarsgård.
Med nya coveralbum kommer alltid nya faror.
Bästa spår: ”House of the rising sun”
Läs fler skivrecensioner och fler texter av Gabriel Zetterström.
