Bara två veckor före det stora klimatmötet i Paris 2015 inträffade ett av de blodigaste terrordåden i Frankrikes moderna historia. Islamistiska terrorister utförde en serie samordnade attacker, bland annat i konsertlokalen Bataclan.
Totalt dog 130 personer och hundratals skadades.
Många var kritiska till att man, strax därpå, skulle samla tiotusentals människor från världens alla länder. Dessutom såg det mörkt ut rent förhandlingsmässigt. Många länder stod fortfarande långt ifrån varandra efter sammanbrottet i Köpenhamn några år tidigare. Man fruktade en upprepning.
Men mötet inleddes ändå som planerat.
– Det var minst sagt spänt från början till slut. När allt såg ut att vara klart sent den sista kvällen så körde förhandlingarna fast rejält. Man diskuterade om det skulle stå bör eller ska i en paragraf om ländernas åtaganden, säger Naghmeh Nasiritousi, som forskar i klimatpolitik vid Utrikespolitiska institutet och Linköpings universitet och följer de internationella klimatförhandlingarna noggrant.
Till slut enades länderna om det mindre bindande ordet bör, vilket gjorde det möjligt för USA att godkänna avtalet utan senatens godkännande på hemmaplan. Det räckte att Obama-administrationen skrev under.
Så den 12 december 2015 klubbades Parisavtalet. Världens länder är sedan dess överens om att hejda klimatförändringarna så att den globala uppvärmningen kan hållas ”väl under 2 grader Celsius” – och helst inte överstiga 1,5 grader.
Till skillnad från tidigare klimatöverenskommelser ger Parisavtalet länderna en större frihet att sätta sina egna mål. Det finns inga fasta beting. Men det står att rika länder med historiskt höga utsläpp bör gå före och minska sina utsläpp. Och att de ska stödja fattigare länder i deras klimatarbete.
– Det är långt ifrån perfekt, men de flesta är överens om att avtalet har gjort tydlig nytta, säger Naghmeh Nasiritousi.
Till exempel har prognosen för den globala uppvärmningen sjunkit från närmare 4 grader då avtalet klubbades till cirka 2,3 grader i dag. Men det förutsätter att alla länderna håller sina klimatlöften. Med nuvarande politik ser det ut att bli 2,8 grader.
– Det positiva med Parisavtalet är att det sätter ett golv och att länderna är överens om att utsläppen måste minska. Men takten kommer nog inte att vara tillräcklig för att nå målen. Man kan säga att avtalet gav en riktning, men inte tillräcklig fart. Då krävs andra samarbetsformer, säger Naghmeh Nasiritousi.
Hon pekar även på att Parisavtalet har lagt en ny grund för internationell rätt. Den internationella domstolen i Haag slog i somras fast att alla länder är skyldiga att vidta åtgärder för att skydda planeten mot klimatförändringar, bland annat med hänvisning till avtalet.
Men hur kommer Parisavtalet att klara sig nu när USA har lämnat för andra gången och när världsläget hårdnar och många länder känner sig tvingade att prioritera satsningar på militärt försvar?
Naghmeh Nasiritousi menar att Parisavtalet har en robust konstruktion, tack vare den flexibla utformningen. Trots kraftiga svängningar är det hittills bara USA som har lämnat avtalet. I och för sig hela två gånger, under respektive Trumpadministration, men ändå.
– Fast den här gången går Trump och hans administration mycket mer metodiskt fram för att underminera klimatarbetet inte bara på hemmaplan utan även i resten av världen, inom flera olika områden.
Som exempel nämner hon hur försöken att nå ett klimatavtal för internationell sjöfart inom FN:s sjöfartsorganisation IMO misslyckades efter kraftiga påtryckningar från USA – och den lobbyverksamhet som bedrivs mot EU:s gröna giv.
– Det är tydligt att USA inte gillar EU:s miljöarbete och försöker luckra upp de klimat- och miljölagar som EU-länderna har enats om. Så det finns mycket att hålla ögonen på som forskare. Men trots allt tror jag att Parisavtalet kommer att leva vidare, för det finns liksom inget alternativ.
