Familjen Rahmanyar kom till Sverige i december 2021 efter att talibanerna intog Afghanistans huvudstad Kabul i augusti samma år och störtade landets regering.
De tilldelades en bostad i Lidingö kommun, en trea med närhet till skola och natur, där familjen fick möjlighet att börja om.
– Vi har slängt det mesta, bara det nödvändigaste får vara kvar, säger Najibullah Rahmanyar när han granskar det så gott som tomma vardagsrummet.
På måndag, om sex dagar, ska familjen vara ute ur lägenheten igen. Om inte, har kommunen hotat med att ringa polisen, säger Najibullah Rahmanyar.
Det tvååriga bostadskontrakt som familjen skrev under när de kom till Sverige löper ut, och det finns enligt kommunen ingen möjlighet för dem att bo kvar.
– Alla mina vänner och alla i fotbollslaget är ledsna, säger nioåriga Tabasum Rahmanyar.
– Jag vill inte flytta.
Under 2012–2013 arbetade Najibullah Rahmanyar som tolk för utländsk militär i Afghanistan, däribland Sveriges. Det gjorde att talibanerna betraktade honom som en fiende och att familjen tvingades fly när rörelsen återtog makten i landet.
Den 9 december 2021 evakuerades Najibullah Rahmanyar, hans maka Tellah och deras tre barn Tabasum, 9, Tamara, 7, och Omar, 5, tillsammans med 150 andra till Sverige.
– Det var den bästa dagen i vårt liv. Vi visste att talibanerna skulle hitta oss annars, säger Najibullah Rahmanyar som fruktade för familjens liv.
I dag arbetar Najibullah Rahmanyar som lärare, ett så kallat introduktionsjobb som han har fått genom Arbetsförmedlingen. Tellah Rahmanyar, studerar Svenska för invandrare. Tillsammans får de in cirka 28 000 kronor i månaden, säger Najibullah Rahmanyar.
– Vi har hittat några lägenheter men de är dyra, 18 000–19 000 kronor i månaden. Vad ska vi då äta? frågar han sig.
Bosättningslagen från 2016 säger att kommuner är skyldiga att erbjuda hjälp med boende till nyanlända som har beviljats uppehållstillstånd som flyktingar.
Däremot finns ingen bestämmelse för hur länge kommunerna ska hjälpa till. Reglerna skiljer sig därför åt runt om i landet. En del kommuner, som Lidingö, anser att det är etableringstiden som gäller, det vill säga 24 månader.
Det är därefter mycket svårt för de boende att förlänga kontraktet, enligt länsstyrelsen i Stockholm som 2020 granskade kommunernas tillämpning av bosättningslagen. Andra Stockholmskommuner som Huddinge, Järfälla och Nykvarn, erbjuder längre kontakt. I vissa kommuner, Botkyrka bland andra, får barnfamiljer möjlighet till permanent boende.
Lidingö kommun vill inte uttala sig om det enskilda ärendet men Anna Skagersten, enhetschef inom omsorgs- och socialförvaltningen, skriver i ett mejl till DN att ”de som efter etableringstidens slut inte lyckats ordna eget boende har samma rätt som övriga Lidingöbor att ansöka om bistånd enligt socialtjänstlagen.”
För att kommunen ska kunna ”erbjuda alla en bostad under etableringstiden” måste man hålla sig till det som står i hyreskontraktet, det vill säga en maximal boendetid på 24 månader, skriver Anna Skagersten.
Najibullah Rahmanyar anser att två år är alldeles för kort tid för att hitta ett nytt boende.
– Om du inte kan språket och inte har någon inkomst vill ingen hyra ut sin lägenhet till dig. Vi vill gärna bli självständiga, men det går inte, säger han.
I en dom från 2018 gav kammarrätten Lidingö kommun rätt att säga upp bostadskontrakt till nyanlända efter två år. Kammarrätten konstaterade att det i lagtexten inte framgår i vilken utsträckning kommunen ska tillhandahålla nyanlända boende.
Opositionsrådet Daniel Larson (S) anser att tvåårsregeln går stick i stäv med barnkonventionen.
– I alla beslut som berör ska ta särskilt i beaktande hur barnen påverkas. Vi upplever inte att staden arbetar utifrån det, säger han.
Inte heller tas någon hänsyn till var personerna som omfattas befinner sig i sin etableringsprocess, enligt Larson.
Kommunalrådet Daniel Källenfors (M) hänvisar till socialtjänstlagen och menar att det är viktigt att alla i kommunen behandlas lika.
