Tomas Alfredson om tv-serien ”Trolösa”: ”Bergman hade säkert hatat den”

När Liv Ullmanns film ”Trolösa” hade premiär år 2000 hyllades den både i Sverige och utomlands. Att Ingmar Bergman skrivit manuset baserat på sitt eget kärleksliv och skilsmässa gjorde inte intresset mindre. Den då 34-årige regissören Tomas Alfredson var bland dem som berördes av det känslofyllda dramat.

– Vid den tiden var jag uppochnervänd i mitt liv efter en skilsmässa och blev väldigt, väldigt tagen och upptagen av den här berättelsen. Jag fick andra bilder och stämningar huvudet som tog tag i mig än de i filmen, säger han.

Tomas Alfredson kunde inte sluta tänka på idén om att göra en egen version av berättelsen. Till slut tog han kontakt med Ingmar Bergman.

– Inledningsvis var han väldigt entusiastisk och upprymd över idén, men efter ett tag tror jag han fick lite kalla fötter. Rätt så nära inpå det insjuknade han och avled, och så kom det av sig.

Idén levde kvar hos Alfredson och när SVT:s dåvarande dramachef Anna Croneman (nu vd för Svenska filminstitutet) ett tjugotal år senare frågade om han ville göra något för dem plockade Alfredson fram sin idé om ”Trolösa”.

På söndag den 26 januari har jätteprojektet med en budget i 100-miljonersklassen premiär på SVT, som delar finansieringen med norska, danska, tyska och franska tv-bolag. Ingmar Bergman såväl som Tomas Alfredson – med filmer som ”Låt den rätte komma in” och ”Tinker taylor soldier spy” i bagaget – är namn som kan sälja in ”Trolösa” långt utanför Sveriges gränser.

Men först är det den svenska pressens tur att möta Tomas Alfredson tillsammans med seriens manusförfattare, den norska regissören Sara Johnsen på ett kontorshotell i Stockholm för att tala om sin ”Trolösa”.

Vad hade ni för idé när ni började med manuset?

– Vi bestämde oss för att vi skulle behålla alla vändpunkter i texten. För Bergman är en mästare på att föra en historia framåt. Han är ju skoningslös. Ganska tidigt så sa Thomas till mig att vi ska ge oss in där det gör ont. Vi ska inte undvika det smärtsamma, säger Sara Johnsen.

Hon har själv skrivit och regisserat både film och tv-serier, men detta är första gången hon hyrs in som manusförfattare utan att själv få regissera. Det var tydligt utsagt från början att hon inte skulle vara inblandad i regin, men det blev ändå en både intressant och aningen plågsam upplevelse.

Du måste ha sett framför dig hur scenerna du skrev borde filmas?

– Öppna inte det såret igen och lägg salt i det, säger Sara Johnsen på skämt och rispar sig själv i benet med en osynlig kniv.

Du hade gjort en mycket bättre tv-serie?

– Absolut mycket bättre, säger hon och ler mot Tomas Alfredson.

– Säkert inte så vacker. Den hade blivit styggare. Men det har hela tiden varit klart vad som var uppdraget.

Tomas, frågade du någon gång Sara hur hon skulle ha gjort en viss scen?

– Nej , det gjorde du absolut inte, säger Sara Johnsen.

– Nej, det är en väldigt, hur ska jag säga … privat angelägenhet hur man ska hitta in i någonting som man tycker är sant. Man kan naturligtvis vända sig om och fråga och få hjälp och få tag i den där känslan. Men jag kan aldrig göra de bilderna som Sara har för sitt inre.

Bakgrundshistorien till ”Trolösa” börjar redan 1949. Ingmar Bergman är mitt uppe i en intensiv och framgångsrik karriär, han är inne på sitt andra äktenskap och har fem barn. Då blir han och journalisten Gun Grut häftigt förälskade. De båda lämnar sina familjer och åker till Paris tillsammans. De gifter sig senare och får ett barn, Ingmar Bergman Jr. Äktenskapet varade i sju år, men Gun och hennes son levde mestadels ensamma. 1971 dog hon i en bilolycka, 54 år gammal.

Ingmar Bergman kunde inte glömma den passionerade kärlekshistorien och sveket mot sin gamla familj. Han tog upp det i sina memoarer ”Laterna magica” och skrev sedan manuset till ”Trolösa” som han gav till Liv Ullmann. Hennes film hade premiär år 2000.

Tjugo år senare, när covidpandemin rasade för fullt satte Sara Johnsen och Tomas Alfredson i gång med manusarbetet. Det blev långa samtal om personliga erfarenheter av skilsmässor och kärlekssorger.

– Historien är så mänsklig. Det handlar om kärlek, begär, vänskap och svek, så under de här åren vi filmade talade vi väldigt mycket om våra liv, inte bara vi två under manusarbetet utan i hela teamet under inspelningen. Väldigt mycket av materialet har kommit ur våra erfarenheter eller av folk vi känner eller historier vi har hört, säger Sara Johnsen.

Tomas Alfredson har en stor beundran för Ingmar Bergman och kan hans verk på sina fem fingrar. Han har varit mån om att Bergman ska finnas närvarande i fotografi, scenografi och valet av inspelningsplatser.

– Det är en Bergmanvärld och det finns massor för den som är intresserad av det. Serien utspelar sig i vissa kvarter som är väldigt starkt förknippade med Bergman. Det är referenser till hans visuella värld. Det är inte för att flirta med honom utan för att man ska försöka få tag på någon sorts dna från upphovsmannen långt där bak.

Triangeldramats tre huvudrollsinnehavare är också på plats. Frida Gustavsson spelar Marianne, den unga kvinnan i dramats centrum, hon som spelades av Lena Endre i den första filmen. Gustav Lindh gör rollen som hennes älskare David och August Wittgenstein den äkta mannen. De är alla eniga om att detta är de mest betydande rollerna i deras skådespelarliv. I två intensiva år levde de med inspelningen.

– Marianne är den absolut största uppgiften jag har mött hittills i min karriär och kanske kommer att möta. Och det har varit en fröjd på alla sätt att få spela henne, säger Frida Gustavsson.

– Det var verkligen en komplex och omfattande uppgift, säger Gustav Lind. August Wittgenstein fortsätter:

– Jag kommer ihåg vad du sa någon gång när vi skulle börja filma. ”Vilken jävla resa vi ska ge oss in på nu.” Jag tycker att du har det helt rätt. Det är synd på något sätt att det är över.

Men Tomas Alfredson är lättad över att vara klar. På filmfestivalen i Toronto visades nyligen två avsnitt av serien och publiken var entusiastisk.

– Det motsvarar tre långfilmer på raken som vi har gjort här. Det är oerhört dränerande, ett kraftprov som är nästan omänskligt. Jag tror inte att jag skulle orka en gång till att göra så här mycket. Det vanligaste nu för tiden är att det är flera regissörer som gör en tv-serie. Men det här tyckte jag att jag ville följa hela vägen igenom.

Vad tror du att Bergman hade tyckt om din version?

– Han hade säkert hatat den och så hade han säkert varit … smickrad och stolt också. Men han hade väl också hoppat omkring i sin fåtölj och velat göra det. Eller sagt: ”Det har han fått det helt om bakfoten.” Jag tror inte att han var någon särskild samarbetsperson. Men det är inte för honom har jag gjort det här.

Och så lägger han till:

– Jag tror han i alla fall att han hade älskat Isabelle. Ja, det tror jag.

Tomas Alfredson talar om Mariannes och Markus barn, som får se sin tillvaro gå i bitar på grund av de vuxnas strider. Isabelle, som spelas av Poppy Klintenberg Hardy, har fått en större plats i historien än hon hade i Bergmans manus.

– Jag talade med Ingmar Bergman Jr. häromdagen som ju är verklighetens Isabelle på många sätt. Han var väldigt skakad och glad. Han tyckte jättemycket om det.

Han kände att han hade blivit sedd?

– Ja, kanske det ja. Det här är ju ett fiktivt verk. Men det betyder otroligt mycket att han inte tyckte att det var slarvigt gjort eller flamsigt. Det tyckte jag var roligt, men inte det viktigaste. Viktigast är att min ”Trolösa” står på egna ben.

Läs mer:

Nicholas Wennö: Här är alla tv-serier att hålla koll på i början av 2025