Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det surrar i luften om vem som vinner och förlorar på att vara den förste att prövas som statsminister. Får hon det svårare att bli kandidat i en fjärde omröstning? Eller är det den tredje som är bäst? Sådär har det låtit.
I verkligheten finns det inget som hindrar talmannen att ställa samma partiledare inför riksdagen flera gånger, inte ens flera gånger i sträck. Det skedde med Stefan Löfven 2018-2019. Sammanlagt röstade riksdagen tre gånger om Löfven. Efter att först ha fällts och sedan fått stryk i ytterligare en omröstning vann han regeringsbildningens tredje omröstning. Ulf Kristersson fick bara en chans – som han förlorade.
Det finns bara en siffra som styr regeringsbildningen – mandatfördelningen i riksdagen. Inget Houdini-trick i världen kan hjälpa partierna att krångla sig ur mandatens tvångströja. Och så länge inget parti byter sida – det finns inga som helst tecken på det – kommer nästa regering att vila på de 176 mandat som S, V, MP och C fått av väljarna i valet.
”Överens” kan betyda allt mellan att älska och att acceptera
Därför är det logiskt att Magdalena Andersson tvingas fram till en första omröstning. Hon är den enda som har mandaten – återstår bara den lilla uppgiften att sy ihop dem till ett fungerande regeringsunderlag.
Enligt Andreas Norlén är han och Andersson överens om upplägget. Men ”överens” kan betyda allt mellan att älska och att acceptera. Det är begripligt om Andersson gnisslar tänderna, hon hade vunnit mer förhandlingstid och haft lättare att föra samtal i skuggan av ett misslyckat Kristersson-försök. I förbifarten hade Kristersson dessutom tvingats avfärda spekulationen om att Centern vill byta sida.
Nu blir det S-ledarens jobb att släcka Centerns hopp och meddela Thand Ringqvist en annan obehaglig sanning – att det saknas parlamentariska förutsättningar för den mittenregering Centern gärna vill hålla vid liv. När tingen börjar klarna tvingas Thand Ringqvist förhålla sig till de partier som faktiskt vill regera med Centern.
Knappast någon tror att Andersson lyckas i sitt första försök. Varken Centern eller Vänsterpartiet skulle vinna på att släppa sina viktigaste krav så tidigt i processen. Det går inte att stryka en röd linje innan man visat sitt parti och sina väljare att man kämpat till det yttersta för att behålla den – och sedan fått mycket bra betalt för att släppa den.
Pressen ökar och tvingar de rödgröna partierna att hitta lösningar
S-ledaren ska rapportera till talmannen den 12 oktober. Kan Andersson då inte visa att hon fått till stånd fruktsamma förhandlingar blir hon nedröstad av riksdagen bara ett par dagar senare.
Vare sig hon har, eller inte har, en lösning måste hon tala om för riksdagen vilka partier som ska ingå i hennes tänkta regering. I brist på en överenskommelse talar mycket för att Andersson då föreslår riksdagen en socialdemokratisk enpartiregering. En annan möjlighet är en S/MP-regering. I bägge fallen kommer riksdagen att rösta nej.
Men – som det heter i forskningen – också ett misslyckat försök för saken framåt. Pressen ökar och tvingar de rödgröna partierna att hitta lösningar.
Nu blir det spring i förhandlingsrummen. Det man inte har i huvudet före valet får man ha i benen efter valet.