Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Att skattepengar används som smörjmedel för att tvångsutvisa utländska medborgare är helt i linje med Tidöregeringens utlänningspolitik. Alla tillgängliga medel ska kunna användas för att bli av med människor som tidigare inte kunnat utvisas. Det är en central del av Tidöregeringens migrationspolitik.
Samtidigt skaver det mot vad Moderaterna brukar säga om biståndspolitik. Partiet har i många år kritiserat socialdemokratiska regeringar för att ge pengar till demokratiskt tvivelaktiga länder. Stödet ska – brukar Moderaterna säga – ”prioritera demokrati och mänskliga rättigheter”.
Det land migrationsminister Johan Forssell nu skickar pengar till – Somalia – tillhör världens mest odemokratiska stater. Övergrepp på mänskliga rättigheter sker regelmässigt.
Regeringen säger sig också vilja ha ”fokus på transparens och effektivitet”. Den svenska hjälpen ska ”minska korruption” och skattebetalarna ska kunna kontrollera ”vad som spenderas var, varför, av vem och med vilka resultat.” Det krävs mycket god vilja för att få ihop det med att ordna fram överbetalda tjänster åt auktoritära ledares vänner och – enligt uppgift – släktingar.
Pengarna till styret i Somalia visar att det inte bara handlar om att hota – utan också om att smörja
Men Moderaterna har numera också andra principer för biståndspolitiken, principer som passar bättre in på Somaliapengarna. Partiet ser på biståndet ungefär som Miljöpartiet ser på kärnkraften: Det ska minska för att på sikt helt avvecklas. Och fram till dess ska de pengar som fortfarande kallas bistånd kunna användas till saker som är nyttiga för Sverige och svenska företag.
Även S-ledda regeringar har slängt hungriga blickar på biståndsbudgeten. Magdalena Andersson använde en stor del för att betala flyktingmottagandet, ett ändamål som inte hör till det vi traditionellt menar med fattigdomsbekämpning.
Moderaterna har lagt till ett användningsområde som ligger Tidöpartierna varmt om hjärtat: Biståndet ska vara ett verktyg för att tvinga stater att ta emot utlänningar som den svenska regeringen vill bli av med. Det gäller ofta personer som är dömda för brott och blivit kvar i Sverige eftersom ingen regering vill ta emot dem. Med hot om indraget bistånd ska regeringarna pressas att ändra sig.
Pengarna till styret i Somalia visar att det inte bara handlar om att hota – utan också om att smörja. Det gäller både den överenskommelse biståndsminister Benjamin Dousa (M) ingått och de miljoner som migrationsminister Johan Forssell ordnat fram åt den somaliska regimen. För regeringen väger ambitionen att få fart på tvångsutvisningarna tyngre än kraven på insyn, demokrati och korruptionsbekämpning.
Det är kanske inte så snyggt men det kan funka.
Läs mer av Tomas Ramberg:
”Vem tvingar vem till vad?”
Vågar Miljöpartiet vara fräckare mot S?
