Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Kristdemokraterna är ett parti i kris, i en regering i kris. Den omisskännliga doften av ett hotande valnederlag gör det nödvändigt att se framtiden i vitögat. Ebba Busch parti går mot valet darrande kring småpartispärren fyra procent, då får profileringen gå före regeringen.
Moderatväljare brukar komma till Busch undsättning men marknaden för borgerliga stödröster är i år extra ansträngd av Liberalernas kollaps. Samtidigt är Ulf Kristersson pressad att se om sitt eget hus. Att bli lillebror till SD – i den politiska höger Moderaterna vant sig vid att leda sen 1980-talet – vore för M som att få en ny världsordning också på hemmaplan.
Det är därför mindre sannolikt att någon ledande KD-företrädare kommer att tala högt om regeringssamarbete med Socialdemokraterna – det skulle ge helt fel signaler till de moderatväljare som funderar på att stödrösta på Busch parti.
Men läckorna till DN har ändå en avsikt. De är ett vapen i den interna högerkonkurrensen. Kristdemokraterna ska ”inte tas för givna” som Ebba Busch uttryckt saken.
Partiets framtidsutsikter är dystra hur det än går i valet. Även om högerpartierna skulle vinna väntar hårda tider för KD som då tvingas dela regeringstaburetterna med både moderater och sverigedemokrater – möjligen också liberaler. Det lilla utrymmet mellan M och SD är redan kvävande trångt och med stora SD i regeringen blir KD:s inflytande minimalt – både politiskt och i antal statsrådsposter.
För de kristdemokrater som fortfarande vill spela en självständig roll i politiken är det rimligt att tänka sig andra regeringskonstellationer. Till skillnad från tidigare högersamarbeten knyts Tidö-partierna samman mera av parlamentarisk nödvändighet än av gemensam ideologi. Det avtal som håller ihop dem är så gott som genomfört och de saknar en gemensam plan för framtiden.
Finns det någon realism i ett regeringssamarbete mellan Kristdemokraterna och Socialdemokraterna? Det finns det som talar för men väldigt mycket som talar emot.
Att splittra motståndet genom att få ihop det med ett litet borgerligt parti är alltid Socialdemokraternas förstaval i regeringsfrågan. När Magdalena Andersson säger att hon är öppen för att regera med alla utom Sverigedemokraterna följer hon en gammal partitradition, enda skillnaden är att hon bytt ut Moderaterna mot Sverigedemokraterna som det otänkbara partiet. Och visst finns sakfrågor S och KD borde ha lätt att göra upp om. Sådant som sjukvård, energipolitik och äldreomsorg.
Men politik är mycket mera än sakfrågor. Sen Ebba Busch ledde Kristdemokraterna ut på kulturkrigets slagfält har det ideologiska diket mellan S och KD blivit både brett och djupt. När Andersson vill ha barnbidrag vill Busch ha burkaförbud.
För Magdalena Andersson vore ett samarbete med Ebba Busch en skakig resa från första minuten, inte bara för att Anderssons väljare skulle bli förbannade. KD-ledaren ställer sig inte i skuggan av någon utan vill dominera alla scener hon får tillgång till. Med Busch bär varje statsminister med sig en osäkrad politisk granat. Fråga Ulf Kristersson. Hon överraskar ständigt och byter ståndpunkt om hon tror att det gynnar henne eller partiet.
Särskilt när opinionssiffrorna sviktar, vilket de nästan alltid gör för KD.
Energifrågan är ett exempel, nu argumenterar Ebba Busch kraftfullt för hur viktigt det är att göra en bred och långsiktig överenskommelse om energipolitiken. Hon kritiserar – senast i SVT häromdagen – sina Tidö-kollegor för att ha stoppat en uppgörelse. Ändå var det Busch själv som – efter bara ett par år – spräckte den senaste energiöverenskommelsen. Väljarna kanske har glömt men inte Magdalena Andersson.
För KD vore ett S-samarbete extremt riskabelt. Svekdebatten skulle likna den som drabbade Annie Lööf när Centern samarbetade med Stefan Löfven, en svekdebatt som för övrigt understöddes kraftfullt av just Ebba Busch. Borgerliga väljare skulle vända KD ryggen och partiet riskera att utplånas på samma sätt som dagens liberaler, fast av motsatta skäl.
