![](https://i2.wp.com/static.bonniernews.se/gcs/bilder/dn-mly/1dd934f1-e931-4aa0-97a9-4d9734b0a16b.jpeg?interpolation=lanczos-none&fit=around%7C1024:576&crop=1024:h;center,top&output-quality=80&w=1200&resize=1200,0&ssl=1)
Framgång är sexigt heter det och det gäller även i politiken. Att öka i val efter val skänker ett slags naturlig rättfärdighet åt ett partis politik. Miljontals väljare kan ju inte ha fel.
Sverigedemokraternas förväntan steg som en jäsande deg när EU-valet närmade sig. Med den sedvanliga självsäkerheten räknade partiet med ännu en framryckning. Frågan var mest hur stor den skulle bli och om man skulle lyckas klå Moderaterna på samma sätt som man gjorde i riksdagsvalet.
Men partiledningen överskattade den ideologiska trosvissheten hos sina egna väljare. Det är inte den radikala nationalistiska bubbla som den gamla partikärnan lever i som har skapat partiets framgångar.
Väljare har strömmat till för att de vill hejda invandringen och se hårda tag mot brottslighet. Inte för att de är ideologiskt skolade nationalister.
När Jimmie Åkesson och de andra ledarna kampanjat med sin egen högerradikala övertygelse som budskap har de skrämt bort väljare. Som tyckte att både KD och M kan erbjuda mer lättsmälta alternativ.
Hanteringen av de anonyma kontona var ett exempel på hur ledningen missbedömde opinionen. När TV4 avslöjade partiets beteende blev Jimmie Åkesson tjuven som ropade ta fast tjuven. Enligt Åkesson borde skammen bäras av den som avslöjade trollkontona, inte av den som skapat dem.
Åkesson trodde att detta skulle mobilisera väljarna. Partiets propaganda de sista veckorna cirklade kring trollkonto-affären och kulminerade i ett mass-sms till väljarna dagen före valet som bara handlade om att ta avstånd från TV4. Som om valet handlade om för eller emot en redaktion.
Visst, det mobiliserade bra bland nitiska kärnväljare men det krävs fler än dem för att slå Moderaterna i ett EU-val.
Lägg till detta att partiets viktigaste fråga, migrationen, inte spelade särskilt stor roll för väljarnas partival. Enligt SVT:s väljarundersökning rankades den lågt.
Det är svårt för SD att hålla liv i konflikten om hur många invandrare Sverige och EU ska ta emot när det inte finns några partier som bjuder upp. Inte ens V och MP ställde upp som motspelare.
Även budskapet om ett tänkbart Svexit var ett misshugg. Få svenskar attraheras av att lämna EU.
SD drabbades också av sitt nyvunna ansvar. Som Tidöparti navigerar Åkesson i tidigare inte kartlagda vatten. Han tillhör nu de styrande. Både han och toppkandidaten Charlie Weimers gjorde sitt bästa för att köra vidare som folkligt uppstickarparti men försöket misslyckades.
Motgången skickar en kall kåre längs SD-ledningens ryggrad. Den kan ses som en varning om att nästa riksdagsval också kan gå åt fanders. Det vore i så fall en större och betydligt skadligare motgång.
Vänsterpartiets ökning var spektakulär och tycks vara en nordisk trend. En trend som skickligt förvaltades av partiets toppkandidat Jonas Sjöstedt. För partiledaren Nooshi Dadgostar som fått en del kritik efter senaste riksdagsvalet blev EU-valet en huvudkudde att sova lugnare på.
För MP betyder valet att ett slitet och stukat partifolk stärks efter slitsamma år i politiskt motlut. Ändå kan Miljöpartiet inte vara säkert på att framgången spiller över i den svenska politiken. Erfarenheten talar motsatt språk.
MP i EU-val och MP i riksdagsval är nästan som två skilda partier. Både 2014 och 2019 gjorde partiet starka EU-val men mycket svagare riksdagsval. När MP-folket vaknar efter valruset får de nypa sig i armen och och komma ihåg att de är fortsatt dödliga.
För KD och C påminner valet om en trafikolycka. Föraren var nära döden men gladdes åt att komma undan med bara ett amputerat ben. Sällan har förlorare varit så glada över att inte förlora ännu mera. Att få fortsätta finnas i EU-parlamentet ger lite andrum åt pressade partiledare.
Den som tvivlar kan ju fråga Liberalernas Johan Pehrson.
Till höger är det annars framför allt statsministern som kan andas ut. Valet blev inte en missnöjesomröstning om Ulf Kristerssons sätt att leda landet eller om hans svaga auktoritet när Sverigedemokraterna bråkat med sina Tidökamrater. Trots att han regerar landet kunde Kristersson öka Moderaternas stöd något.
Socialdemokraternas prestation liknade den i riksdagsvalet. Partiet ser det som en seger att man lyckas överträffa sitt sämsta valresultat någonsin. Om det minskar partiets belägenhet att ifrågasätta sin politik kan det bli ett problem i nästa val.
Man kan säga att nästa riksdagsval avgörs av Sverigedemokraternas förmåga att hantera sin besvikelse och Socialdemokraternas förmåga att behärska glädjen över sin blygsamma framgång.
Läs mer av Tomas Ramberg:
Det börjar lukta euro