Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Politiken påminner just nu om ett teaterbesök. Första akten i regeringspjäsen slutar i ett till synes olösligt dilemma. Publiken förstår att den avgörande sammandrabbningen kommer efter pausen. Inför den vill ingen i dramat visa svaghet eller kompromissvilja – i stället bygger de barrikaderna högre och gräver skyttegravarna djupare. När tiden är mogen för fredsförhandlingar är det viktigt att ha ett starkt utgångsläge.
Den som kan etablera sin ståndpunkt som ett faktum – en orubblig verklighet – vinner. Just nu har V lyckats med detta. Partiets kongressbeslut att bara släppa fram regeringar V sitter i ses som en stoppboll alla andra måste förhålla sig till.
Centerns agerande på sistone är ett försök att trappa upp i nivå med V. Centern låter nu som om de står ännu längre från Vänsterpartiet än tidigare och har dessutom skaffat sig ytterligare en konflikt – med MP – genom att förespråka en socialdemokratisk enpartiregering.
Talmannens uppdrag till centerledaren kan bryta Centerns upptrappning.
Liberalerna – som behövs för att få till en majoritet i mitten – har gjort glasklart att de inte tänker delta i Thand Ringqvists mittenprojekt. Partiledaren Simona Mohamsson ville inte ens tala med Magdalena Andersson om saken när S-ledaren sonderade. Och i förra veckan avfärdade Mohamssons parhäst Romina Pourmokhtari Centerns mittenregering som ”enhörningar och regnbågar”.
Det är därför begripligt att Thand Ringqvist hellre hade velat att Ulf Kristersson fick sonderingsuppdraget av talmannen – den som har svaga kort på hand väntar gärna med att bli synad. Nu tvingas hon själv ta kål på det projekt hon ägnat hela valrörelsen åt att lova.
Frågan är hur Centern sedan går vidare.
Troligen kommer Thand Ringqvist att arbeta för en S-ledd enpartiregering, eller en S/MP-regering, där varken V eller C ingår. Det är vad Socialdemokraterna drömt om hela tiden. Men också det har små chanser att lyckas.
Därför är det troligt att det ändå kommer att krävas ytterligare minst en statsministeromröstning innan en riktig förhandling kommer till stånd. Kanske fälls Magdalena Andersson en gång till, för att sedan återuppstå som statsminister.
Det är inte kärleken mellan de ingående partierna som kommer att skapa nästa regering, det är skräcken för alternativet.
De rödgrönas konflikt i regeringsfrågan har kört fast i en rundgång, där argumenten upprepas utan att någon kommer närmare den andre. Nu biter bara grundlagens kalla stål – hotet om ett extraval.
Varför är den här regeringen så svår att förlösa? Kanske för att den kräver ett paradigmskifte i svensk politik. Ett skifte där Vänsterpartiets beslutsamhet kan tvinga Socialdemokraterna att skrota några av sina äldsta levnadsregler.
Dit hör tesen att ett nära samarbete med V skrämmer bort mittenväljare. Och rädslan för att ge V en legitimitet som på sikt riskerar att försvaga S. Dit hör också medvetenheten om att den högersväng partiet gjort i migrations- och kriminalpolitiken de senaste åren hade varit omöjlig i en koalitionsregering med V och MP.
Högern delar S-ledningens syn och tror sig gynnas i nästa val om V sitter i regeringen. Nooshi Dadgostar har många påhejare från höger just nu.
Troligen missbedömer både S och högern hur en regering med V spelar ut i långa loppet. Väljarna vänjer sig vid nya politiska landskap och flyttar blockpolitikens mittpunkt. I nästa val kommer – som vanligt – ungefär hälften att vilja ha en S-ledd regering, och har vant sig vid V:s nya roll.
Mitten förblir i mitten.
För den som bara tittar på det låsta nuläget kan en regering mellan de rödgröna framstå som en utopi. Men efter ytterligare en eller två statsministeromröstningar dras tumskruvarna åt och kompromisser tvingas fram. När det kalla stålet biter.