Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Elisabeth Svantesson (M) är optimistkonsulten i svensk politik. Hon gör allt för att övertyga väljarna om att den svenska ekonomin står stark, att folk blir rikare och att det är dags att börja spendera i stället för att spara. Hennes egna prognoser är åt det gladare hållet, andra är mer pessimistiska.
Tanken var att den feta valårsbudgeten på 80 miljarder – varav 50 miljarder i skattesänkningar – ska belöna regeringen vid valurnorna i september. Men det räcker inte att stora väljargrupper får mera kontanter – om konjunkturen ska lyfta måste de våga använda pengarna också. Därför har USA:s och Israels krig mot Iran inte bara lett till blodsutgjutelse och saboterat världens energiförsörjning. I den globala marginalen är den också ett tjockt streck i räkningen för Tidö-partiernas valstrategi.
Energikrisen kan bli långvarig. Inflation hotar runt hörnet och låntagare har redan sett räntehöjningarna komma.
För att mildra krigets effekter och stötta sitt optimistiska budskap anser sig regeringen nu tvingad att spendera ytterligare miljarder på att trycka ner priset på el och fossila bränslen. Och finansministern försäkrar att regeringen är beredd att göra mera för att ”dämpa smällen” om det krävs.
Problemet är att budskapen blir dubbla. Väljarna hör finansministern försöka prata upp framtiden samtidigt som hon tvingas ta till akutstöd och hjälpåtgärder för att folk inte ska drabbas hårdare av krisen.
Finansdepartementets tjänstemän ägnar numera betydande tankekraft åt att fundera på hur de kan parera de senaste nyckerna från Washington. Ekonomin och väljarnas humör påverkas lika mycket av Donald Trump som av den svenska regeringen. Regeringen kan komma med extrabudgetar före valet.
Svantesson får skäll för att stödet till fossila bränslen är dålig klimatpolitik och att det bidrar till att cementera just det oljeberoende som skapar dagens ekonomiska problem.
Hon fick redan i vintras utstå en hagelskur av klander för sin höstbudget. Att sänka skatterna, momsen och arbetsgivaravgifterna, trots redan stora lån till militärutgifter och Ukraina, sågades av finanspolitiska rådet – som ska granska regeringens ekonomiska politik. Myndigheten levererade i år ett osedvanligt bistert budskap – den ”hittills allvarligaste” kritiken enligt rådet självt.
Rådet – som granskat regeringar i snart 20 år – ansåg att Svantessons budget var ett exempel på just den sorten ”kortsiktiga politiska agerande” det finanspolitiska rådet har till uppgift att motverka. Enligt ekonomerna bakom kritiken kommer regeringens politik att resultera i ”det största underskottet på 30 år” – bara med undantag av pandemin – och stora lån med räntekostnader som drabbar framtida generationer.
Officiellt tog regeringen lätt på kritiken. Det är ”inte Gud som sätter reglerna” för vad politiken får göra, menade finansministern. Gud och det finanspolitiska rådet i all ära – för regeringen är det väljarnas gunst som räknas. Att gödsla optimism och konsumtion med extra budgetmiljarder när valet närmar sig är ett överordnat intresse.
Men väljarna får inte bara pengar att konsumera – det är också de som så småningom får ta notan.
