Nooshi Dadgostar och Jimmie Åkesson är oense om det mesta men två saker är de numera helt eniga om: Bägge kräver att få sitta i regeringen och bägge tänker rösta emot alla regeringar de inte får sitta i. För V och SD är detta färska ställningstaganden.
För miljöpartisterna är det gammal skåpmat, de bestämde sig redan i början av seklet för att inte vara stödparti åt regeringar de inte släpps in i och numera räknar de kallt med att erbjudas plats i varje S-ledd regering.
Det är en position som partiet vårdar ömt, att ha en fast partner ger stora möjligheter att förverkliga sin politik.
Samtidigt är det en ömtålig roll, den som är rädd att förlora något blir lätt försiktig och konflikträdd. När språkröret Amanda Lind öppningstalade på partikongressen på fredagen avstod hon helt från ämnen som skaver mot Magdalena Andersson. Vassa kanter slipas av.
Miljöpartisterna var nyligen motståndare till Nato-medlemskap – ett motstånd som snabbt stuvades undan när det blev en bärande del av Socialdemokraternas politik. Nu är partiet reservationslöst med på en accelererande och allt dyrare militär upprustning.
Eftersom S numera ligger mycket nära Moderaterna i flyktingfrågor kan MP – i en kommande regering – snart tvingas bedriva en invandringspolitik som är ganska lik Ulf Kristerssons.
Miljöpartiet stod länge för den mest generösa invandringspolitiken. Delar av den finns kvar men den tillåts inte grumla relationen med Magdalena Anderssons socialdemokrater. Eftersom S numera ligger mycket nära Moderaterna i flyktingfrågor kan MP – i en kommande regering – snart tvingas bedriva en invandringspolitik som är ganska lik Ulf Kristerssons.
Strategin är att i stället maximera inflytandet i klimat- och miljöpolitiken. Det blir inte så lätt det heller. Socialdemokraternas entusiasm för höjda bränslepriser är begränsat. Skogspolitiken är en närmast omöjlig nöt för MP, särskilt om Centern tas in i ekvationen.
När Ebba Buschs energisamtal kraschade drogs en suck av lättnad på Miljöpartiets kansli. En blocköverskridande överenskommelse om kärnkraften hade varit en stor olycka för MP. Det skulle – vid en rödgrön valseger – ha pressat partiet att acceptera en politik som Socialdemokraterna redan förhandlat färdigt med högerpartierna.
Det blir fortfarande en dragkamp med S om kärnkraften men för MP är en förhandling där tre kärnkraftskritiska partier – V, C och MP – står mot S att föredra varje dag i mandatperioden.
Vänsterpartiet grälar med S i regeringsfrågan och Centern vill inte ens kännas vid familjen. Medan MP är det duktiga syskonet som försöker medla och tala med alla.
Grundproblemet är en svag förhandlingsposition. När partiet en gång i tiden slog fast sin kompromisslösa linje i regeringsfrågan – att antingen sitta i regeringen eller vara i opposition – kunde de fortfarande spela ut de politiska blocken mot varandra. Det var en del av finessen med den hårda linjen. Men högerdörren är sen länge stängd, nu har MP bara ett alternativ.
Inget parti är lika mån om att hålla ihop den rödgröna familjen som MP. Socialdemokraterna kräver att få dominera och bestämma det mesta, Vänsterpartiet grälar med S i regeringsfrågan och Centern vill inte ens kännas vid familjen. Medan MP är det duktiga syskonet som försöker medla och tala med alla.
Det finns en historisk förklaring. När partiet efter valet 2014 för första gången fick sitta i en regering uppstod inre konvulsioner. Flera smärtsamma kompromisser och förödmjukande eftergifter höll på att kosta Miljöpartiet riksdagsplatsen.
Ledningen kämpade för att övertyga medlemmarna om att det var bättre att sitta kvar i regeringen och få något gjort än att hoppa av och få inget gjort. Det gällde att visa att MP är en stryktålig och pålitlig koalitionspartner. Ledningen vann den striden.
Den försiktiga hållningen mot Socialdemokraterna beror delvis på att dagens miljöparti lever kvar i det mentala kliv man tog den gången.
Därmed lever partiet ganska farligt. Opinionssiffrorna är ganska stabila – men fortfarande riskabelt låga.
Miljöpartiets möjligheter att vinna väljare över blockgränsen är närmast försumbara, chansen ligger i att växa på de andra rödgrönas bekostnad. Då behöver partiet vara fräckare mot S och V.
Läs mer av Tomas Ramberg här.
