Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Den som utser vinnare och förlorare i politiken får finna sig i att anklagas för att ägna sig åt politiskt spel. Men i den pågående krisen för Liberalerna känns speltänkande ovanligt välmotiverat eftersom partiledningens agerande i så hög grad handlar om just det.
Simona Mohamsson har inte bara slagit hastighetsrekord i politisk flexibilitet – hon har kommit ut som en iskall politisk spelare. Med sin SD-kram bildsätter hon en av svensk politiks vildaste chansningar.
Så hur påverkas andra partiers valstrategier av det som pågår i den lilla liberala rörelsen?
Vid en första betraktelse ser allt enkelt ut. När Liberalerna enat sig med SD i regeringsfrågan har Ulf Kristersson fått tillbaka sitt favoritargument. Han kan åter hävda att hans sida är enig medan Magdalena Anderssons sida grälar och bråkar.
Det är betydligt bättre än det som gällde nyss, när Liberalerna hotade att rösta bort honom. Och det stärker Kristerssons försök att göra riksdagsvalet till ett vägval mellan fortsatt stabil kurs på den inslagna Tidövägen eller en farlig och osäker vänstersväng.
Men L-krisen gynnar också Magdalena Andersson.
Tidöpartierna ligger stabilt under i mätningarna och behöver rycka åt sig flera hundra tusen väljare för att klara sig kvar vid makten. När Liberalerna så tydligt svänger åt höger minskar Tidöpartiernas chanser att knipa osäkra väljare i mitten. För många av dem är Jimmie Åkesson en avskräckande faktor som de hellre håller på armlängds avstånd än i famnen.
Simona Mohamssons mål med det nya beskedet är att ta väljare från Moderaterna, inte från mitten. Rimligen hoppas Ulf Kristersson att Simona Mohamsson misslyckas – det moderata underläget mot Sverigedemokraterna är illa nog som det är.
Att Liberalerna återigen drabbas av inre kaos – på en ny nivå dessutom – gynnar inte heller Tidösidan. Den påminner om att Liberalerna är ett skakigt ben att bygga en regering på och stjäl dessutom uppmärksamhet från den politik partierna vill nå ut med.
Nu har Mohamsson lyft locket på den debatten genom att bjuda in SD och locket kan inte läggas på igen
Men Socialdemokraternas största vinst är att Liberalerna sätter ljuset på hur dominerande Sverigedemokraterna ser ut att bli om vi får en fortsatt högerregering. Varken Ebba Busch eller Ulf Kristersson har velat tala om sverigedemokratiska ministrar före valet – de vet att tanken på en regering som kryllar av sverigedemokrater avskräcker många. Nu har Mohamsson lyft locket på den debatten genom att bjuda in SD och locket kan inte läggas på igen.
För varje gång Kristersson påpekar att Anderssons lag är splittrat kommer oppositionen att ställa motfrågan om vilka tunga ministerposter han ska ge till Sverigedemokrater. Finansminister? Utrikesminister? Etcetera etcetera.
För Kristdemokraterna är uppgörelsen mellan L och SD dåliga nyheter. Konkurrensen om taktikrösterna kan öka. Skulle Liberalerna överleva valet blir det trångt för KD i en ny Tidöregering där SD och M kapar åt sig lejonparten av makten.
Bara två partier ser helt obekymrat på Liberalernas kris.
Sverigedemokraterna – som oväntat fått en liberal godkändstämpel.
Och Centern – som har fullt sjå med att behärska sin skadeglädje.
Den stora förloraren på L-striden kan vara politiken som sådan. Alla politiker riskerar att drabbas när partiledare bryter högtidliga löften.
Läs mer av Tomas Ramberg här.
