Ett tomrum som aldrig kan fyllas, ett nytt oskrivet blad, vakuumet i huvudet vid ett totalt hjärnsläpp, luckan i en ofullständig berättelse, en blankett som måste fyllas i. ”Blank”, i versaler med hakparentes omkring, kan betyda olika saker för de olika kvinnorna i den brittiska pjäs som utgör Dramatens sista vårpremiär.
Gemensamt för kvinnorna är att de alla befinner sig på en samhällskarta över rättsväsende och socialtjänst, och att de är omringade av manligt våld
Någon har utsatts för våld, någon har själv utövat våld, någon har förlorat ett barn, kidnappat ett barn, tvingats in i prostitution, brustit i sin yrkesetik, kämpat med en utredning, sökt vård eller skydd. Gemensamt för kvinnorna är att de alla befinner sig på en samhällskarta över rättsväsende och socialtjänst, och att de är omringade av manligt våld. Alice Birch skrev pjäsen 2019 på beställning av National Theatre och teaterkompaniet Clean Break, grundat i ett kvinnofängelse 1979 för att ge röst åt kvinnor i det straffrättsliga systemet.
Titelns tomma yta skulle också kunna syfta på manusets öppna inbjudan till varje teaterregissör som tar sig an dess 100 fristående scener, som alltså ska selekteras och arrangeras helt fritt så att varje uppsättning blir unik, och där vissa repliker lämnats öppna för skådespelarna att fylla i.
Form och feminism är nyckelord för Birchs dramatik, och i ”Blank” blir konceptet ett illustrerande uttryck för innehållets berättelse. För en isande insikt börjar formulera sig under föreställningens gång: De här unika mosaikerna som i teorin går att bygga av pjäsens alla bitar, blir de verkligen så väsensskilda? Kommer de inte alla att visa samma återkommande bild av mäns våld och samhällets oförmåga? Går det att lägga pusslet på ett annat sätt?
Här finns en pendling mellan hotfullt och hoppfullt, åtminstone glimtar av det senare
Det är den känslan som drabbar i Maria Åbergs uppsättning, den svenska, länge brittiskbaserade regissör som även stod för uruppförandet i London. Här finns en pendling mellan hotfullt och hoppfullt, åtminstone glimtar av det senare. Hon har tio superskådespelare i sin ensemble, var och en med ett påtagligt patos för sina rollfigurer som känns i magen i enskilda scener.
Ändå har uppsättningen som helhet problem med distans. Stora scenen känns väldig och statisk trots vridscenens rörelsesnurr och en suggestiv ljusdesign. Scenografin av uppställda interiörfragment från hemmiljöer framstår som stelt oanvänd (förutom när Ingela Olsson rasande demolerar en lekstuga med brännbollsträ). Kostymen av vackra sommarklänningar i blått, rosa och blommigt med fräscha gympaskor till är för nystruken och sval.
En förhörsscen med en matt avstängd Julia Dufvenius som den alkoholiserade socialsekreterare som missade en akut situation vid ett hembesök påminner mig om tyska Felicia Zellers ”Ett hav av Kaspar Hausrar” på Tribunalen 2012, där en lakonisk socialsekreterare planerar in ett hembesök hos sig själv. Tematiken i stort för tankarna till Paula Stenströms uppsättningar om samhälle och våld, som ”People respect me now” på Turteatern 2015. Båda exemplen betydligt mer skruvade än vad Åberg alls är ute efter här, men det är heller inte det skruvade jag saknar. Utan närheten, den där som fyller luften. Här tar det blanka tomrummet över.
Läs mer:
Det manliga våldet ”ligger som en dimma” i Dramatens kvinnopjäs
