Skådespelaren Peter Haber går ut starkt och jag är genast fångad. Allas vår kommissarie Beck har satt sina barndomsminnen bakom lås och bom och kastat bort nyckeln. Han kommer inte ens ihåg när hans pappa dog. I stället har han i sitt vuxna liv flytt in i fiktionens värld.
Som tur är har systern en kopia av nyckeln och hjälper till att öppna dörren igen.
Nåja, med tanke på att Sommarpratet ändå är ganska detaljerat verkar ju inte allt vara borta. Peter Haber vänder sig direkt till sina nu döda och i barndomen stumma och olyckliga föräldrar: ”Det här, pappa och mamma, är mitt Sommarprat till er.”
Det har ju sagts att trauma och eländig barndom ska lysa med sin frånvaro i 2025 års Sommarprat, men här kommer en skildring av en ganska förfärlig. Fadern kommer som ung till Sverige strax efter kriget. Uppenbarligen med svåra minnen.
Jag hade gärna dröjt kvar längre i de dramatiska berättelserna från barndomen
Peter Haber, och även vi lyssnare, hade önskat att pappan som var målare på teatern berättat mer om när han tvingades försvara sitt kulissmåleri inför Göring själv. Sonen är också ganska säker på att hans pappa var med i Hitlerjugend.
Det är en spännande historia trots luckorna. Och ett starkt vittnesmål om vilka spår fysisk och psykisk misshandel sätter i en människa. Självtvivlet har följt Haber genom hela det vuxna livet. Men Peter Haber pratar också om det positiva rampljuspirret innan det är dags att stiga in på scenen.
Jag hade gärna dröjt kvar längre i de dramatiska berättelserna från barndomen. När Haber rapsodiskt drar igenom skådespelarkarriären sjunker intresset – trots att vi får höra en före detta benhård kommunist som på äldre dar gör avbön.
Pappan tvingade honom att lyssna på klassisk musik och förbjöd rock. Haber tror att det är därför han har så svårt för klassiskt som vuxen. Därför blir det Beatles och bluesrock för hela slanten.
Läs mer om årets Sommarprat här.
