Toussaint Chizas värme och entusiasm känns i hela rummet

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Det är releasekonsert på Hus 7, och artisten på scen heter Toussaint Chiza – inte ”Tusse”. Under sitt riktiga namn ger han i dagarna ut albumdebuten ”It takes a village to love a child”.

Kongo, Uganda, Nora och Tällberg är några av ”byarna” som format den 24-årige artisten, och i varje nytt sammanhang har han anpassat sig – även till smeknamnet ”Tusse”. Men nu är det slut med det. Toussaint Chiza har gått från att vara en ung, formbar artist på storbolaget Universal till att skapa musik på egna villkor på ett svenskt indiebolag. Det var kompositören Irya Gmeyner (”Tunna blå linjen”) som sporrade honom till att våga äga sin egen historia. Den personliga debuten spelades huvudsakligen in i Gmeyners studio på Södermalm, men även i Sydafrika tillsammans med en gospelkör.

Skillnaden i sound är markant jämfört med generiskt poppiga ep:n ”Happiness before love” från 2022. På nya skivan har Toussaint Chiza hittat hem i en väv av gospel, blues, soul och pop, där Leon Bridges och Black Pumas känns som naturliga referenser. Framför allt vilar albumet på Toussaints gripande låtskrivande. Ta ”Run” som exempel, en låt som berättas från hans femåriga jags perspektiv om ögonblicket då beväpnade soldater rusade in i byn: ”Mama said, mama said / She told me to run / And never come back home again”. Eller de rakt upp och ner transparenta raderna i ”I’d rather burn”: ”Sorry mama, I’ve been kissing men”.

Vänner och familj, musikbranschfolk och vanliga konsertbesökare har kommit för att fira den tidigare Melodifestivalvinnarens skivsläpp. Innan konserten visas scener från en kommande dokumentär om Toussaint Chizas resa till hemlandet Kongo-Kinshasa, och den glädjefyllda återföreningen med hans biologiska pappa efter 19 år. Under showen filmas det oupphörligt till samma dokumentär.

Tillsammans med fem musiker och två karismatiska körsångare framför huvudpersonen albumlåtarna med en entusiasm som känns i hela rummet. Sjuttiotalssouliga ”No sinner, no saint” är en lysande livelåt, likaså ”I could be staring at stars”, skivans största hitlöfte, till vilken han rör sig med inlevelse i vad som liknar en njutbar trans. Det gör knappt något att ljudet i lokalen är lite oslipat – Tällbergsonen sjunger gudabenådat. Titt som tätt får han alla att skratta när han skojar med de bekanta ansiktena i publiken. Vid ett tillfälle lyfter han stolt upp vinylomslaget: ”Jag älskade musiken jag gjorde förut, men den kändes inte lika komplett som den jag gör nu”. Känslan är verkligen att Toussaint Chizas resa börjar just här.

Läs fler konsertrecensioner och alla texter om musik här