Trattoria Sperandio: Här är det jordnära och rustika italienska köket inte bara en pose

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Fakta.

Adress: Borgmästargatan 7, Stockholm.

Hemsida: instagram.com/trattoriasperandio/

Öppet: Onsdag-torsdag 16-00, fredag-lördag 16-01.

Prisklass: Mellan.

Att kalla det för Stockholms Little Italy vore att gå för långt, men nog är det slående hur många italienska restauranger som på senare tid öppnat i kvarteren kring korsningen Folkungagatan och Renstiernas gata. Bakverk hos Francesco, fine dining på La Civetta eller rustikt barhäng på Tripletta – här finns ett utbud som just nu överträffar det mesta.

Senast i raden är Trattoria Sperandio som nyligen öppnat i Café Nizzas tidigare bakficka på Borgmästargatan. En kal och ofjäskig liten lokal med kakelplattor på väggarna och pappersdukar med olika italienska ortsnamn på borden. Ambitionen är att efterlikna ett av alla de opretentiösa hål-i-väggen som finns i den italienska huvudstaden, och om målsättningen är att nå en blandad publik är man en bit på väg. Vid borden sitter familjer med småbarn som kollar Ipad, medelålders män som diskuterar grappa, unga tjejer med Caia-påsar och söderkompatibla kompisgäng.

Krögaren själv, Mario Sperandio, har en bakgrund på flera Stockholmskrogar och dessutom ett påbrå som förpliktigar. Som dotterson till pizzalegendaren Guiseppe Sperandio bär han på ett arv som bland annat omfattar introduktionen av den klassiska pizzasalladen och den allestädes närvarande pizza bussola.

Fröet till den nya trattorian såddes under pandemin när Mario Sperandio och hans mamma öppnade sitt hem som restaurang för att träffa folk. Det blev enligt egen utsago ”braksuccé” och födde en längtan efter att göra samma sak på heltid i egna lokaler.

När Krogkommissionen besöker den lilla restaurangen är vårt bord inte riktigt klart och vi visas in i ett sidorum för att ta en drink. Här har det opretentiösa möjligen gått ett steg för långt och det är svårt att se charmen med att inleda sin måltid i ett kalt rum på obekväma utomhusstolar utspridda utanför toaletten. Samtidigt ger det en bra bild av den minimalistiska utgångspunkten för satsningen där krögaren själv är både kock, sommelier, kypare, diskare och städare. Vid ett av våra besök är det lillebror som serverar, medan storebror fixar goda italienska viner till rätterna.

Ambitionen på Trattoria Sperandio är att ha en kort meny i ständig förändring. Uppdelningen är traditionell med antipasti, secondi, dolce och ost men alternativen är tämligen få och genomgående betydligt mer rustika än vad vi är vana vid.

Det är inte fel att inleda med en skål läckra marinerade oliver (75 kr) och kycklinglever på crostini (85 kr), som är en skiva hårt stekt varmt bröd med ett lager färsliknande kycklinglever, som trots sin mängd inte alls blir kvalmig som vissa leverrätter kan bli.

Mozzarella och paprika (125 kr) är i sin tur en len och krämig mjuk ost toppad med nötig olivolja och omgiven av syrliga marinerade grönsaker, stora pinjenötter och basilikablad. Enkelt, gott och hög kvalitet på alla beståndsdelar.

Som för att understryka det okonstlade anslaget sätter Trattoria Sperandio en ära i att återkommande servera inälvsmat. Vid ett av våra besök erbjuds till exempel trippa alla Romana, en rätt vars huvudingrediens är komage. Vi avstår till förmån för abborre med fagioli och mangold (235 kr) som förvisso inte ser mycket ut för världen men den fint hanterade vita fisken badar i en syrlig och smörig sås som vi slevar i oss med det tillhörande brödet. De gröna bönorna med sauterad mangold passar utmärkt som ett litet syrligt tillbehör.

Bräserade oxrulader (245 kr) är likaså smakrika och möra i en kraftig tomatsås som passar utmärkt tillsammans med en skål cianfotta (75 kr), en caponataliknande grönsaksröra bemängd med potatis.

Så här fortsätter det, och det blir snabbt uppenbart att inriktningen på det jordnära och rustika italienska köket inte bara är en pose. Spagetti med pesto och hyvlad sparris (215 kr) är en okonstlad rätt med några välkokta strån pasta uppblandade med generösa mängder grönsaker och mustig basilikaröra. Pomodoro al riso (205 kr) är två söta bakade tomater fyllda med ris som serveras med klyftad potatis. Rejält och och gott även om det inte hade skadat med lite mer kryddning

Mario Sperandio har utlovat att det alltid ska finnas en bra tiramisu på hans restaurang, och det finns det. Den krämiga skapelsen (115 kr) är en lagom rinnig, rejält spritig och kaffedoftande avrundning på kvällen. Som alternativ finns också en polenta- och aprikoskaka (105 kr), som är en riktigt mäktig majsmjölskaka med sockrig aprikos på toppen.

Det går alltid att ifrågasätta om det verkligen behövs fler italienska krogar i Stockholm. De generiska italienarna med likartade menyer är redan alltför många. Men den här lilla före detta vinbaren är något annat. I brist på bättre liknelser känns vissa rätter som att vi äter middag hos en italiensk dam som stått i köket hela dagen. Den lilla lokalen känns som något vi har snubblat över på en utlandsresa, och servisen är otillgjort trevlig.

Även om allt inte är perfekt så uppvägs det som saknas i elegans till stora delar av entusiasm och genuin smakkänsla, och slutbetyget landar på en stark trea.