Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Den 29 oktober 1929 löd rubriken på New York Times förstasida: ”Aktiekurserna rasar med 14 miljarder dollar”. Det var upptakten till den mest förödande börskatastrofen – och en av de mest dramatiska kriserna i USA:s historia. Andrew Ross Sorkins ”1929” börjar här. Prologen, som kretsar kring de första signalerna på att det sköra ekonomiska systemet är på väg att kollapsa, läser man med andan i halsen.
Vid första anblick ser ”1929” rätt tungrodd ut. Boken är tjock som en vörtlimpa och enbart det vidsträckta persongalleriet – nio sidor – kan skrämma iväg de mest prövade litterater. Men snart upptäcker man att det inte är någon torr finanshistorisk genomlysning. Den är tvärtom lättsmält som en litterär thriller: makalöst fängslande (rapp och renodlad), välstrukturerad (kronologiskt berättad från vintern 1929 till sommaren 1933), rigoröst researchad (litteraturförteckningen är längre än en New Yorker-essä) och tematiskt tät (författaren åker föredömligt sällan off pist).
New York Times journalisten Sorkins sakprosa är både lätt att följa och svår att värja sig mot. De precisa metaforerna för i sina bästa stunder tankarna till en Rachel Cusk i högform. Bilderna blixtrar i huvudet. Cigarrökande bankdirektörer som försöker lindra ångesten med en brandy; panikslagna aktiemäklare som rusar över börsgolvet; polisen som kämpar för att hålla tillbaka tusentals chockerade småsparare som samlats i finansdistriktet på södra Manhattan.
I ”1929” – med undertiteln ”The inside story of the greatest crash in Wall Street history” – fångar Sorkin hur en börsmarknad driven av vild spekulation, girighet och övertro imploderade: ”Aktierna föll som dominobrickor”. Hur tillgången till krediter skapade en bubbla som när den sprack fick oöversiktliga efterverkningar: global ekonomisk depression, politiska reformer och en omdefiniering av finanssystemet. Och hur omedelbara konsekvenserna var. Som författaren skriver i efterordet: ”Det USA som gick in i hösten 1929 fullt av hopp och energi, och det USA som framträdde under 1930-talets mörka dagar, var två helt olika nationer.”
Ur dammet framträder finanspotentater, politiker och presidenter som mer än bara silhuetter i måttsydda, kritstrecksrandiga kostymer. De blir människor av kött och blod. Han granskar dem, och den bakomliggande ekonomiska infrastrukturen, med samma tålamod som en juvelerare studerar en diamant. Sorkins fascination för 1929 – detaljrikedomen och hur han vrider och vänder på varje sten – har samma intensitet som Bea Uusmas besatthet av 1897.
Bit för bit nystas maktstrukturerna upp. Vi får följa hur ekonomisk rovdrift, naivitet och psykologiska mekanismer accelererade förloppet. Hur bankdirektörerna behandlade börsmarknaden som ett pokerparti (”We all love an easy buck”). Med det sagt undviker Sorkin enkla syndabockar: den verkliga förbrytaren är det bräckliga systemet. Teknikaliteterna är inte genomgående enkla att greppa – marknader är till sin natur komplexa – men boken är så pedagogisk att man ändå känner sig hyfsat smart. Omistlig som historielektion alltså. Men även rysligt aktuell för vår tid. Det går knappt en dag utan att man läser om hur spekulation och risk åter växer okontrollerat.
Jo, visst, journalister älskar att dra paralleller till vår tid. Att koppla 1914 års krigsentusiasm till dagens försvarsupprustning, nazisternas maktövertagande under 1930-talet med nutida nationalistiska rörelser eller spänningarna mellan Ryssland och Nato med typ Kubakrisen. Jag anser att man ska vara försiktig med den typen av historiska analogier, eftersom de kan förenkla komplexa skeenden och dölja viktiga skillnader. Men i fallet med börskraschen 1929 är likheterna så många att de är svåra att blunda för. Sorkin gör historien levande, och relevant, dock utan att dra effektsökande paralleller till samtiden.
”1929” kan beskrivas som en kusin till författarens debut ”Too big to fail” som skildrade finanskrisen 2008, och även blev stjärnspäckad HBO-film. Men den nya boken har en annan tyngd. Dels för att kraschen 1929 har en djupare förankring i det amerikanska minnet – i höjd med månlandningen och mordet på JFK – och dels för att boken helt enkelt är bättre skriven. Känslan är att Sorkin haft jäkligt kul. Han nämner uttryckligen Walter Lords ”Titanics undergång. En natt att minnas” som inspirationskälla, där den mytomspunna förlisningen förvandlas till ett mänskligt drama.
I en intervju med The New Yorker nyligen jämförde Sorkin dagens hotande AI-bubbla med dåtidens stora buzz: radio och tv: ”The rubber will meet the road at some point”. I boken lyser varningslampan som sagt mellan raderna, som en fyr mot isberget. Samtidigt: ”Om det finns en värdefull insikt vi kan lära av 1900-talet, och egentligen av hela historien, så är det att samhällen har en anmärkningsvärd förmåga att återhämta sig.”
Framtiden är alltid osäker. Men klart är att Sorkin skrivit en suggestiv och bitvis skakande bok om historien, som har goda chanser att bli ett standardverk.
Läs fler texter av Johans Kellman Larsson och andra av DN:s bokrecensioner
