Det positiva med strömningssamhällets oändliga tillgång på populärmusikens enorma bredd och djup borde vara att gränserna skulle kunna bli öppnare, skygglapparna mindre och influenserna och referenserna fler. Verkligheten ser tyvärr sällan ut så.
Snarare blir man fortfarande lätt förvånad och positivt överraskad när artister går utanför de snäva ramar som sätts upp av en hårt mallad musikindustri. Det fanns till exempel något uppfriskande i Turnstiles förra, tredje album ”Glow on” och hur Batlimorekvintetten å ena sidan gjorde relativt klassisk amerikansk hardcore, å den andra när som helst kunde låna från Sly & The Family Stone, samarbeta med Blood Oranges likaledes nyfikna Dev Hynes eller bara flyta ut i ambient techno. Hela skivans syfte verkade vara att lustfyllt bryta mot rigida regler och ju mer iöronfallande desto bättre.
”Glow on” var kanske, beroende av vad man har för grundinställning till hardcore, något bättre i teorin än i praktiken. Men när teorin var så genomtänkt och öppensinnad gjorde det inte så mycket.
Något liknande kan sägas om uppföljaren. Även om överraskningseffekten naturligt avtagit finns det fortfarande något oerhört tilltalande i att ”Look out for me” går från hårda hardcoreriff till att långsamt flyta ut i luftig och fjäderlätt, nästan chillout-ig, techno. Eller att ”Seein’ stars” verkar mer influerad av åttiotalets mest sofistikerade pop snarare än, säg, Fugazi.
Om något har Turnstile snarare tagit ut svängarna ännu mer på andra sidan det bredare genombrott som ”Glow on” innebar. I stället för att spela säkert är bandet ännu mera offensiva i sin taktik att tänka vitt och brett kring vad hardcore – och popmusik – kan vara. ”Never enough” är därmed exakt vad den heter: ett brokigt, vildvuxet album där man alltid kan få in något mer, addera något extra.
Bästa spår: ”Look out for me”
Läs fler skivrecensioner och fler texter av Mattias Dahlström.
