Medan Gaza bombas till utplåning håller Teater Tribunalen sin scen öppen för denna vår tids mest inflammerade konflikt. Ingen annan gör det lika bra, eller alls.
Kort bara: Fjolårets ”Mandatet” av Jan Käll, välunderbyggt (och roligt) drama om Storbritanniens roll vid den palestinska fördrivningen, al Nakba 1948. I april i år ”Meramieh” från Al-Harah Theatre, Betlehem, om fördrivningen. Kvar på turné: ”Pappan, pogromen och parallellen” från 2023, om judeförföljelserna i Rumänien under andra världskriget. Helt nyss i maj firade Tribunalen 250 år av judiskt liv i Sverige med stor judisk kulturfestival. På fredag startar ”Drömmar i himlen – en palestinsk kulturfestival” med maxat program inklusive besök av Falastinvision – alternativ-Mellon där Palestina får vara med.
Det kan se ut som att teatern ger plats åt de två olika sidorna i den historiska konflikten. Så enkelt är det inte. Skiljelinjen går inom bägge. I bägge lägren kämpar kultur, teater, den fria tanken och människorätten, ibland förgäves, mot okultur, odemokrati, rasism, hat, våld mot de andra, de olika och oliktänkande. Själva konflikten skärper förtrycket.
Det illustreras i gästspelet ”The Emigrants from Gaza”. Regissören, israeliska Einat Weizman är skådespelerska. Hon visade solidaritet med palestinierna och fick sen inte några roller.
Hennes föreställning är byggd kring en video av den (själv landsflyktige) polske författaren Slawomir Mrozeks pjäs ”Emigranterna”.
Vi ser den på filmduk i fonden på Tribunalens scen. Detta är den sista föreställning som gavs på ”Theatre for everybody” som låg i Gaza och förstördes, och en hyllning till den teatern. Framför videon agerar Weizmans två skådespelare, Shahir Kabaha och Rami Salman, som är palestinier med israeliskt medborgarskap, i samma roller som på duken: ibland med identiska gester och utspel. Filmens figurer liksom lösgör sig. Mrozeks ursprungliga emigranter och den filmade teaterns öde kommer emot oss i de två skådespelarnas gestalter.
Växelvis med den gamla pjäsen träder de ur, och berättar det nya: om livet som palestinsk skådespelare i Israel, den bisarra ensamheten i att inte få kommunicera alls – utan lokal, pengar, rätt att synas. All kontakt med andra palestinska kulturarbetare, i Gaza eller på Västbanken omöjliggjord, bruten. Deras teater är inte ens en grupp, saknar namn.
Allt de har är ett ordflöde av stumhet, och sina kroppar. Föreställningen är en halvtimme, och inte klar. Ska bli om det finns ork jämte heltidsjobben. En sorglig syn, två nästan uppgivna skådespelare i en halvfärdig pjäs. Ändå, i detta liksom trasiga står de där utan förställning med sin mänskliga värdighet, som de hävdar som sin rättighet. Det är helt, och mer än sevärt. En påminnelse vi behöver.
Läs fler recensioner av Ingegärd Waaranperä. Till exempel: ”Dantes gudomliga komedi” svävar märkligt och genialt på Soppteatern.
