De få besökare som släpptes in i Joseph Mallord William Turners ateljé i London kunde vittna om ett myllrande, kreativt kaos. Överallt färgpytsar, penslar, högar med papper och skissböcker i drivor. Från tvättlinor i taket hängde målningar på tork, dränkta i färg efter något experiment. En målarduk hade använts för att täta en takläcka, en annan klippts till för att bli kattlucka.
På en vägg i Tate Britains nyöppnade utställning reproduceras tassavtrycken från en av tjänstefolkets sju svanslösa manxkatter, som lämnat spår på baksidan av en målning efter att den fritt strövat runt i Turners ateljé.
Av John Constables arbetsplats återstår en rottingstol och ett målarskrin. Constable bar sin ateljé med sig, i sökandet efter motiv till sina landskapsmålningar som sällan tog honom särskilt långt från familjens egendomar runt kvarndammarna i sydengelska Stour Valley.
Constable gjorde sina skisser på skrinets lock innan han överförde dem till sitt staffli, och experimenten bestod främst i att ständigt söka nya perspektiv på ungefär samma motiv. Ett annat sceneri, en annan vinkel. En annan tid på året eller dagen som fick ljuset att förändras.
Så är den konsthistoriska dramaturgin på plats.
JMW Turner och John Constable är det engelska landskapsmåleriets Rafael och Michelangelo, två genialiska förnyare som knappast kunde verka vara mer olika. Den expansiva Turner – rastlös och impulsiv – mot den inåtvända och metodiska Constable. Stadsmänniskan och resenären mot den rotfasta landsbygdsbon. Arbetarklass mot jordägararistokrati. Kommersiellt snille mot suverän isolering. Spektakulära effekter mot sanningssökande realism.
Kort sagt som upplagt för en målerihistorisk lektion som speglar en på samma gång estetisk, ekonomisk och politisk brytningstid.
Men, som det ska visa sig, kan det då vara lätt att missa allt de hade gemensamt. Tate Britains stora utställning äger rum 250 år efter att de båda konstnärerna föddes: Turner 1775, Constable 1776 – som skillnaderna till trots delade kulturella referensramar, tekniska förutsättningar och konstnärliga nätverk. Men också drivkrafter och förebilder: de mognade konstnärligt i en tid när landskapsmåleriet, länge ansett som en låg och banal genre, just höll på att få en helt ny status i ljuset av den spirande romantiken.
Plötsligt kunde även ambitiösa konstnärer ägna sig åt rena naturmotiv, utan alla mytologiska och religiösa ursäkter. Turner och Constable insåg båda att här fanns stora ytor att utforska. De tog också utgångspunkt i samma tradition, den franska klassicismen där i synnerhet Claude Lorrain tjänade som en ouppnåelig förebild de tidigt försökte efterlikna.
Tates utställning öppnar just med ett par sådana bilder, som tydligt visar deras skilda temperament – innan den med såväl pedagogisk detaljskärpa som konsthistorisk örnblick vecklar ut sin vindlande vision av denna den brittiska konstens första heroiska epok. En konst som formades under brinnande krig, dramatiska teknikskiften och imperialistisk expansion. En konst som på en gång var med sin tid och stretade emot den.
Det är en mäktig upplevelse. För även om det som bekant finns gott om mästerverk av både Constable och Turner på Londons stora museer – gratis tillgängliga för var och en – så är det här en utställning som verkligen känns unik.
Här finns målningar som inte visats offentligt sedan mitten på artonhundratalet, och verk som aldrig mött sina skissförlagor sedan de befann sig i ateljén. Constables stora genombrottsarbete ”Den vita hästen” visas här i Storbritannien för första gången på tjugo år, och Turners indiska akvareller – utförda utan att konstnären någonsin var på plats – gör ett sällsynt besök i offentligheten.
Likaså en annan riktig klenod: Turners stora målning ”Julia och hennes sköterska”. En i sin tid starkt kontroversiell tolkning av Shakespeares tragedi, som förflyttar scenen från Verona till ett karnevalsrusigt Venedig. Den tillhör i dag en argentinsk privatsamling och lämnar ytterst sällan sin plats på Colección Fortabat i Buenos Aires.
Listan kunde göras längre. Men det som åtminstone för mig gör den här utställningen till något utöver det vanliga är hur den fullkomligt organiskt fogar in de båda konstnärernas verk i sin tids politiska, ekonomiska och kulturella skeenden, utan att därför någonsin förlora sitt fokus på vad som gör dem till stor och nydanade konst.
Den visar exempelvis hur Turners och – lite senare – Constables resor i det nordengelska sjödistriktet kan ses som försök att möta efterfrågan på pittoreska landskapsvyer som börjat spira med den växande turismen.
Constables skenbart idylliska landskapsskildringar får också spegla de dramatiska förändringar i lantarbetarklassens liv som blev följden av att allmänningarna började styckas upp och privatiseras – en process som Constables egen familj för övrigt drog stor fördel av.
Utställningen visar även hur Turners disiga solnedgångar över Themsen delvis mycket väl kan ses som inlägg i en samtida miljödebatt där luftföroreningarna, kanske för första gången i historien, diskuteras som ett samhällsproblem.
Men också: hur turistmarknadens sug efter sublima landskapsvyer faktiskt befriade måleriet från de mytologiska tvångströjor som tidigare hämmat dess naturuppfattning. Med följden att helt nya metoder och estetiska problemkomplex blev intressanta – som i Turners med tiden närmast abstrakta akvareller, eller Constables besatta molnstudier.
Det handlar inte bara om att förändrade livsmönster ger upphov till andra sätt att se och arbeta – utan också om hur nya samhällsskikt börjar göra anspråk på sin del av konstvärlden. Vilket i sin tur skapar nya ideal och möjligheter.
En dialektisk process med andra ord, som på ett par decennier föder något radikalt nytt, tidigare okänt.
Jag vet egentligen inte om det är utställningens syfte att skildra dessa stora skred, det fina är att den ser ut att göra det liksom i förbifarten, ungefär som en bra roman. Jag följer berättelsen med samma andtrutna hunger och häpnad: den brådmogne Turners tidiga offentliga succéer, Constables prövande självtvivel när hans arbeten får kritik för att vara ”grova” och ”slarviga”. Turner som i sin tur, ständigt ansatt av sina konservativa belackare, visar sig suveränt oberörd och Constables sena revansch när han i fyrtiofemårsåldern äntligen får sitt akademiska genombrott. Vilket resulterar i en produktiv och för konsthistorien belysande rivalitet – som dock lika väl kan tas för ett slags omvänd respekt.
Turner var av allt att döma medveten om Constable som den ende som kunde göra anspråk på att vara hans jämlike. För Constable handlade till slut hela hans konstnärliga gärning om att hitta ett uttryck så långt som möjligt från den dominante Turner: ”him who would be Lord over all”.
Ja, vilken story. Värd en film – som den ju också delvis blev, i Mike Leighs ”Mr Turner”. Och som med alla stories blir det ohjälpligen ett och annat spår som inte riktigt passar in.
Framför allt vad gäller Turner: hans fascination för den romerska mytologin exempelvis, här mest pliktskyldigt konstaterad. Eller hans nästan journalistiska intresse för sin samtids stora nyheter, här synligt i den stora målningen av branden i Parlamentet 1834. För att inte tala om den andliga mystiken i sena bilder som de båda märkliga ”syndaflodsmålningarna”.
Kanske bäst så, trots allt. De har i grunden mindre att göra med den här berättelsen, den om det engelska landskapsmåleriets födelse – men glimtar fram ändå, som lockande ingångar för den nyfikna att leta vidare i.
Läs fler texter av Dan Jönsson och mer om konst på dn.se
















