Det är inte så lätt att översätta den tyska titeln på Longerichs bok: ”Unwillige Volksgenossen”. På svenska skulle man kanske säga ”Ovilliga landsmän”.
– Det var min arbetsrubrik. Först i efterhand insåg jag att det i själva verket är en negation till ”Hitlers villiga bödlar”, säger Peter Longerich.
I ”Hitlers villiga bödlar” (1996) etablerade den amerikanska författaren Daniel Goldhagen uppfattningen att merparten av tyskarna aktivt stödde Hitler och entusiastiskt deltog i massmordet på judar. Goldhagen skrev tillspetsat och fick mycket kritik för ett tendentiöst bruk av källor.
Ändå lämnade han tydliga spår i den tyska historieforskningen. I början av 2000-talet etablerades ordet Zustimmungsdiktatur, som inte myntades av Goldhagen utan av tyska historiker. Zustimmungsdiktatur betyder att nazisternas herravälde inte byggde enbart på tvång, utan även på uppriktigt stöd hos majoriteten av befolkningen.
Begreppet i dess ursprungliga, vetenskapliga betydelse har Longerich inget emot. Att det fanns ett stort folkligt stöd för Hitler var nämligen obestridligt.
Problemet är att ordet på senare år har börjat leva sitt eget liv.
– Nu tror många att Zustimmungsdiktatur betydde att 95 procent av tyskarna stödde Hitler, som socialhistorikern Hans-Ulrich Wehler påstod i början av 2000-talet. Men det finns inte tillräckliga belägg för det.
Jag träffar Peter Longerich i centrum av Berlin, alldeles i närheten av museet Topographie des Terrors. På det här området låg Gestapos huvudkvarter fram till 1945. Nu är det ett museum som dokumenterar terror i det nationalsocialistiska Tyskland på 1930- och 1940-talet.
Peter Longerich är en av Tysklands främsta historiker när det gäller nationalsocialismen. Han doktorerade 1983 på Tredje rikets till utlandet riktade propaganda. Sedan dess har han skrivit böcker om judeförföljelserna och Wannsee-konferensen, biografier över Himmler, Goebbels och Hitler. För tjugo år sedan gav han ut en brevbok, som handlade om vad tyskarna visste om Förintelsen: ”Davon haben wir nichts gewusst!” (Om det visste vi ingenting!)
Longerich är svår att slå på fingrarna när det gäller kunskap, men hans teser är omstridda. Själv säger han att det alltid uppstår debatt när någon utmanar en rådande skola inom forskningen.
– Det är alltid svårt att skiljas från etablerade föreställningar. Inom vetenskapen fungerar det ofta så att när en tes en gång har fått majoritetens stöd upprepas den gång på gång. Doktorander uppmanas skriva samma slags arbeten, man får forskningsanslag för det, och så vidare.
Peter Longerich påpekar att nazisterna aldrig fick majoritet i fria val. Det bästa resultat i fria val som nazisterna åstadkom var 37,3 procent. Det var i riksdagsvalet den 31 juli 1932. När man samma år höll nyval den 6 november gick NSDAP bakåt till 33,1 procent.
Nästa val den 5 mars 1933, då Hitler redan hade kommit till makten, hade nazisterna alla möjligheter att trakassera oppositionen, kontrollera medierna och hjärntvätta befolkningen. Trots detta fick de bara 43,9 procent och var tvungna att bilda en samlingsregering.
Det betyder inte att tyskarna gjorde aktivt motstånd. Vad det handlade om var något annat: Majoriteten var ointresserad av nazisternas utopier. De trodde inte på dem, de ville inte ingå i dem.
Men de ville heller inte göra aktivt motstånd.
För sin bok har Longerich gått igenom sammanlagt 5000 handlingar, där myndigheter har samlat in information om hur det nazistiska maktövertagandet framskrider. Rapporterna beskriver stämningar och analyserar hur lojalt folket är. De flesta är skrivna av den statliga hemliga polisen Gestapo och säkerhetstjänsten (Sicherheitsdienst, SD). Longerich har också läst polisrapporter och redovisningar av de tyska förbundsstaternas egen förvaltning. Dessutom referat producerade av det förbjudna socialdemokratiska partiet, som befann sig i exil.
– Naturligtvis går det inte att lita på allt som står i rapporterna. Där finns mycket skönmålning och pliktskyldiga bedyranden om hur allt går bra i det egna distriktet. De här rapporterna är ju i första hand skrivna för att bekräfta makthavarnas politik, konstaterar Longerich.
Och ändå, säger han, uttrycker de ett tydligt missnöje.
– När man som forskare har detta omfattande material är det intressanta att se vad som konsekvent upprepar sig. I den stora massan rapporter ser man månad för månad hur missnöjet hela tiden ökar. Arbetarna är missnöjda med sina låga löner, bönderna med de låga priserna de får för sina produkter. Medelklassen klagar på att staten inte avvecklar de judiska varuhusen, som utlovat. Katolska och delar av den protestantiska kyrkan är under tryck.
– Och så finns det ett allmänt missnöje med de lokala nazistledarna. De väcker agg med sin korruption och sina nya, fina bilar.
Dessutom, säger Longerich, var kriget impopulärt.
– Innan kriget kom var man rädd för att det skulle bryta ut. Medan det pågick önskade man framför allt att det skulle sluta.
Resultatet känns motstridigt. Tyskarna var alltså ovilliga, tröga och olustiga, samtidigt som väldiga folkmassor hyllade Hitler på hans politiska möten?
– Unga människor blev kraftfullt indoktrinerade, det var framför allt dem som regimen satsade på. Och visst fanns det också ett brett stöd inom den vanliga befolkningen. Men det finns även rapporter om att många som deltog i massmötena tröttnade ganska fort. Regimen utövade kraftig påtryckning när de här evenemangen ordnades, säger Longerich.
Tyskarna i gemen var inte så värst upprörda över att judar diskriminerades, även om de ansåg att bruket av våld var okultiverat. Däremot var de förargade över att den egna gruppen förfördelades.
– När nazisterna försökte få tyskarna att bojkotta judiska affärer var det ingen stor succé. Inte för att folk hade stora sympatier för judar, utan för att de inte gillade att bli tillsagda var de skulle gå och handla. De fortsatte att handla i judiska affärer, eftersom priserna var lägre där. Detsamma gällde uppmaningarna att man inte skulle umgås med judar. Många tyskar struntade i det, fram till Nürnberglagarna 1935.
Ansvaret för nazistregimen och kriget är tyskarnas. Om folk gick med på allt på grund av tanklöshet, passivitet och bristande civilkurage, i stället för av övertygelse – på vilket sätt minskar det skulden?
Nürnberglagarna förbjöd äktenskap och intima kontakter mellan judar och ”ariska” tyskar. Judarna förlorade också sitt tyska medborgarskap och sin rösträtt. Det var en juridisk stämpel, som verkade avskräckande, enligt Longerich.
När jag går på en diskussionskväll på museet Topographie des Terrors om Longerichs bok ställer sig en kvinna i publiken upp och anklagar honom för att förringa tyskarnas personliga ansvar. Samma anklagelse formuleras av Longerichs historikerkollega Frank Bajohr i Die Zeit.
– På Peter Longerich låter det som att tyskarna grumsande drog sig tillbaka i ett hörn. Hur kunde det då krävas sex år av världskrig för att besegra Tredje riket? undrar Frank Bajohr.
Longerich understryker att tyskarnas skuld för andra världskriget och Förintelsen förblir densamma, oavsett orsak.
– Ansvaret för nazistregimen och kriget är tyskarnas. Om folk gick med på allt på grund av tanklöshet, passivitet och bristande civilkurage, i stället för av övertygelse – på vilket sätt minskar det skulden? Jag tycker det i själva verket är ännu mer oroande, säger Peter Longerich.
Det är illavarslande att en förnuftig människa kan gå med på en diktatur av bekvämlighetsorsaker, anser han.
– De flesta människor försöker undvika konflikter. Så är det även i fria samhällen, man är ofta redo att anpassa sig för att komma lättare undan. Men i diktaturer är tendensen mycket starkare, eftersom protester är farliga.
När diktaturerna väl är ett faktum är de mycket svårare att göra något, konstaterar Longerich.
– Därför måste man vara uppmärksam. Protestera innan det sker.
Jag bodde 16 år i Ryssland och en av de viktigaste saker jag lärde mig av Putindiktaturen var att människor anpassar sig otroligt snabbt. Också de som inte stödde anfallskriget mot Ukraina accepterade det så småningom.
– Jag får ofta frågan om det finns paralleller mellan Tyskland 1933 och dagens situation i USA, svarar Longerich.
Han anser inte att man kan jämföra Trump med Hitler.
– Vad det handlar om är hur man nedmonterar en demokrati. Steg för steg. Det går relativt snabbt. I Tyskland tog det tre månader, och detta utan att nazisterna hade stöd av 80 procent av befolkningen. Det räckte med att tillräckligt många accepterade de nya makthavarna.
