Ufon, arkitektur och öl i Bratislava

Vi står vid floden Donaus strand och spanar uppåt. På bron över floden reser sig en ensam ­pylon – högst upp på toppen har ett flygande tefat landat! Så plötsligt tänds en rad av blålila ljus på tefatet. Stilen är retro-science fiction, det känns som att någon eller något inne i tefatet iakttar oss. Bron som nu är ett av Bratislavas mest kända landmärken stod klar 1972 och byggdes för att ­hedra motståndsrörelsen under andra världskriget. Ganska snabbt kom den att kallas Ufo-bron och är nu en av stadens turistattraktioner. Lampornas färg signalerar vädret nästa dag – gult betyder sol, blått står för regn, grönt är lika med molnigt och rött innebär starka vindar och oväder.

Bratislava har mycket att erbjuda för den som är nyfiken på historia och arkitektur. Vi bor på Skaritz, ett hotell som ligger i den historiska ­kärnan, vilket är en bra utgångspunkt för att ­utforska staden. Nästan allt ligger på gång­avstånd, och vi börjar första morgonen med en promenad. Bratislava grundades på 1200-talet och var med sitt läge en viktig stad i kungariket Ungern vilket syns i många lager av historia. Gatorna slingrar sig mellan byggnader från medeltid till renässans och jugend. Det mesta är renoverat i den helt bilfria stadskärnan, även om några hus fortfarande är spruckna och nedgångna. På höjden västerut ruvar Bratislavas slott, till större delen byggt i barockstil men med ett fundament från 900-talet.

Det kryllar av kaféer, barer och restauranger här, och vi slår oss ner på uteserveringen på ­lokala kedjan KeP’s caffetteria för en cappuccino och en nybakad croissant. Här trivs både lokalbor och turister, många sitter länge. Soliga eftermiddagar fylls borden med proseccodrinkar och olika typer av spritz.

Som så ofta finns mycket av det mest autentiska en bit utanför turistkvarteren, så vi tar oss vidare genom den pampiga stadsporten från 1300-talet, Sankt Mikaels torn. En bit norrut ligger Frihetstorget, Námestie Slobody, en ­öppen plats omgiven av funktionella höghus från ­kommunisttiden. Det är fyrkantigt och stramt, men i mitten tronar den nyligen renoverade ­fontänen, en riktig bjässe. Den tolv ton tunga stålskulpturen är formad som en lindblomma och skimrar i solen. Fontänen invigdes 1980 och är fortfarande en av de största i sitt slag.

Strax norr om Frihetstorget ligger det slovakiska radiohuset. Huset har formen av en uppochnedvänd pyramid, ett mycket experimentellt bygge för sin tid. Byggprojektet påbörjade 1967 och stod inte klart förrän 1983. Radiohuset som både fått ris och ros och till och med listats som en av världens fulaste byggnader, utsågs 2017 till ett slovakiskt kulturarv.

Vi känner att det är dags att vila fötterna och siktar in oss på fika. Liksom flera av de centraleuropeiska länderna är Slovakien ett riktigt ­bakelseland med massor av konditorier och minst lika många kaféer. En av de bättre tårtmakarna är Fertucha Grösslingová som ligger på en allékantad gata mittemot en enorm gul gymnasieskola i jugendstil. Inne på konditoriet är det modernt och ljust, ute trängs några bord på en uteservering under träden. Som alltid när vi inte helt förstår språket är det svårt att välja kaka, men vi fastnar för en liten godbit med sockerkaksbotten, vaniljkräm och maräng på toppen med namnet obliz prst – vilket rakt översatt mycket passande betyder ”slicka fingret”.

Och apropå tårtor, bara ett kvarter bort ligger en av de kanske mest säregna kyrkorna vi har sett, Sankta Elisabets kyrka, även känd som Blå kyrkan. Den byggdes i början av 1900-talet i jugendstil och har en karaktäristisk blå fasad med vita detaljer smyckad med skimrande glasmosaik i blått och silver. På håll ser den ut som om den vore täckt av marsipan med sin himmelsblå färg, kommer man nära syns de kristyrliknande detaljerna som slingrar och snirklar sig mot skyn.

Bild 1 av 2

Bild 2 av 2

I Bratislava är ölen billig, den mest kända är Zlaty Bazant som ofta finns på fat och har en guldfasan som symbol. Öl finns i princip överallt – spana bara efter texten Pivo (öl på slovakiska) eller Pivovar (bryggeri) så har du kommit rätt. Men även om det är öl som dominerar har man också tillverkat vin sedan länge och har ­vinproducenter som har vunnit flera prestigefyllda priser. Bästa sättet att prova slovakiska viner är att uppsöka en av de många vinbarerna. Vi smiter in på Viecha naturálnych vinárov med ett stort utbud lokala naturviner på glas. Det mest kända slovakiska vinet för oss svenskar är nog den söta Tokajern som bäst passar till efterrätter, men i Slovakien produceras alltifrån vit riesling och grüner veltliner till röd blaufränkisch och cabernet sauvignon. Vi provar flera olika sorter och ett ljuvligt parfymerat orange vin med eftersmak av äpple. Till det blir det en generös osttallrik med oliver, dadlar, soltorkade tomater och olika sorters marmelad. Trots mängden mat och dryck är det inte dyrt. Nu är vi dessutom en bit från turistkvarteren, och då sjunker priserna ­ytterligare. Vinbaren ligger på utsidan av den gamla stora saluhallen i sällskap med en rad andra mindre barer, hantverksbryggerier och restauranger som alla kan nås från utsidan. När mörkret faller ökar sorlet, och på framsidan tänds ljusslingor i träden ovanför en stor uteservering. Publiken är blandad men företrädesvis ung, lokal och trendmedveten.

Strax intill ligger det moderna konstgalleriet Galéria Nedbalka, inriktat på modern konst och slovakiska konstnärer. Bakom en relativt oansenlig gammal entré finns fem modernt cirkulära våningsplan med ett atrium i mitten. Det mesta som visas är målningar och skulpturer, och när vi kommer disponeras det nedre planet av ­vinnarna i en tävling för unga konstnärer. Vår guide avslöjar att det har varit en del diskussioner kring de nya bilderna, som kanske i viss mån visar ett axplock av nutiden. Det är en spännande plats där konsten kommer väl till sin rätt. Vi tar turen uppifrån och ner, vilket också är i kronologisk ordning.

Men det är inte bara på gallerier som konsten får ta plats. Här och var över hela staden syns ­gatuskulpturer, många med en stor portion ­humor. Mest känd är gubben som kryper upp ur en gatubrunn, men vår favorit är statyn som ­föreställer komikern och radioprataren Julius Satinsky. Följer man statyns pekfinger ser man ett stort öra mitt på väggen som en symbol för alla som har lyssnat på Julius Satinskys radioprogram.

Allt promenerande kräver matintag, tur då att den slovakiska maten ofta är både rejäl och vällagad. Bäst är den på traditionella ställen och efter ett tips går vi till Modrá Hviezda, blå stjärnan, som ligger nära slottet. Restaurangen ligger delvis i gamla källarvalv och drivs sedan 50 år tillbaka av samma familj. Vi äter aromatisk ­ankconsommé, rödbetsstrudel med färskost och till dessert dumplings med smör, socker och vallmofrön. Allt är verkligen mycket gott. I valven intill skrattas det så att det ekar. Det får nog bli en öl till.

Här hittar du våra resereportage.