Det doftar pepparkakor och eld från en stor murad vedspis. Barnen kramar önskelistor i sina händer och samlar mod för att våga gå fram till tomten.
– Men jag vet inte vad jag ska säga till honom, mamma! viskar femåriga Sofia när det snart är hennes tur.
Sofia lyser av upphetsning, liksom hennes nioåriga storasyster Karolina. Deras pappa är i en skyttegrav vid östfronten och bara några timmar tidigare tjöt ett flyglarm över dem och deras mamma, här i Kiev.
Men just nu, i denna stund, ser det inte ut som om barnen tänker på det hemska. De tittar på tomten, som är klädd som en gammal kosackhövding med pälsmössa och rikt broderad mantel. De ser honom stöta sin stav i golvet, och hör hans mörka röst dåna:
– Nå! Då får vi se vem som har varit snäll. Vem ska få en present och vem ska få ett risknippe?
Samtidigt blinkar han mot barnen och ler varmt. Sofia och de andra barnen förstår: Något risknippe blir det nog ändå inte från den skäggige farbrorn.
Alla barnen i detta rum har föräldrar i militären. Ett par pappor är stupade eller saknade i strid. Efter snart tre års krig vet dessa ungar mer än vad något barn borde behöva veta om attackdrönare, minor och luftvärn.
En pojke i åttaårsåldern går fram till tomten.
– Flyger du från hus till hus här i Kiev och lämnar klappar?
– Jodå, svarar tomten.
– Hur undviker du att bli nedskjuten av luftvärnet?
Tomtens leende är både roat och sorgset. Det ukrainska luftvärnet, meddelar han, har träffat en uppgörelse med honom.
– De känner igen mig när jag kommer och undviker att skjuta mot mig.
I ukrainska köpcenter ser tomten oftast ut som den amerikaniserade tomte med kritvitt skägg och klarröd tomtedräkt som vi vant oss vid i Sverige. Men här, inne i ett timrat hus på Kievs motsvarighet till Skansen, har Sankt Nikolaus alltså fått skepnad av en ukrainsk kosackhövding från forna dagar.
Tomtegestalten, som i Ukraina kallas Sviaty Mykolaj (Sankt Nikolaus), har under de senaste årens ryska aggression gjort stor comeback. Bakom ligger Ukrainas vilja att komma bort från ryska och sovjetiskt präglade traditioner.
Under den kommunistiska sovjettiden var ateism påbjudet. Religiösa traditioner som jul och påsk bekämpades. Som ersättning gjordes nyårsafton till en stor högtid, och då fick sovjetiska barnen ofta presenter. I tomtens ställe levererades paketen av en figur som kallades Fader Frost – Did Moroz.
När DN får växla några ord med kosacktomten – som egentligen är en 62-årig etnolog och musiker – strålar han lika mycket som barnen. Det är en glädje att få återuppliva traditioner som gömts undan, säger Oleksandr Hontjarenko.
– Jag växte upp under sovjettiden, på landsbygden här utanför Kiev. När jag var barn fanns det alltid en rädsla kring julfirandet. Det var liksom bara små fragment av julen som vi firade. Vi sjöng ukrainska julsånger i smyg.
Ukrainska sånger kunde vara direkt farliga att sjunga. Oleksandr Hontjarenko berättar att hans farmors bror greps av de sovjetiska myndigheterna och försvann, efter att han sjungit den ukrainska nationalsången utanför sitt hus.
– Vi vet fortfarande inte vad som hände med honom. Det var en sån skräck på den tiden, den präglade hela livet.
Den sovjetiska Fader Frost-nyårstraditionen levde kvar i Ukraina långt efter självständigheten 1991 – men nu har Sankt Nikolaus tagit över.
– Sankt Nikolaus är de resandes skyddshelgon. Det passar bra för kosacker, som ofta var en sorts handelsresande, säger Oleksandr Hontjarenko.
Under invasionskriget har Ukraina tagit ytterligare steg bort från ryska jultraditioner, och flyttat bak julen två veckor så att firandet sker samtidigt som i Västeuropa (se faktaruta).
– Det är för att vi vill frånsäga oss det ryska arvet, sa president Volodymyr Zelenskyj när han klubbade kalenderförändringen sommaren 2023.
Den innebar att Sankt Nikolausdagen, då ukrainska barn får presenter och sötsaker under sin huvudkudde, flyttades från den 19 december till den 6 december.
Femåriga Sofias och nioåriga Karolinas mamma Natalia Bednartjuk njuter av att se sina döttrar få pepparkakor och paket av tomten. Hennes man Andrij, barnens pappa, är vid fronten och kan sällan besöka sin familj.
– Lilla Sofia stod väldigt nära sin pappa. När han försvann till militären i början av kriget så flydde jag och barnen till Tjeckien en tid. Efter avskedet från sin pappa tystnade Sofia helt. Hon teg i två månader.
Nu har Sofias tal kommit igång, men mamma Natalia märker en rädsla hos båda sina döttrar.
– Kriget påverkar dem jättemycket psykologiskt. Därför är det skönt att komma hit och ge dem en paus från allt det onda.
För Natalia Bednartjuk är de ukrainska traditionerna och sångerna extra viktiga nu. Att fira en ordentlig ukrainsk jul är ett sätt att göra motstånd mot Moskvas försök att förvandla hennes land till en rysk lydstat.
– Tyvärr är det många föräldrar som inte tar sig tid att lära barnen ukrainska sånger och traditioner. Särskilt här i Kiev. Kievbor lever ett snabbt liv som ofta är inriktat på pengar och business och då tycker de sig inte hinna med traditionerna, säger hon.
Hur märker du det?
Natalia Bednartjuk ler. Hon berättar att hon är uppväxt utanför Lviv i västra Ukraina, i trakter där det ukrainska språket historiskt har haft en starkare ställning än här i Kiev, där ryskan har varit det vanligaste modersmålet (detta ändras nu snabbt).
– Jag kan många ukrainska julsånger från min barndom. Och förra julen satte jag upp ett anslag i vårt lägenhetshus om att föräldrar och barn kunde komma och sjunga julsånger tillsammans med mig och Sofia och Karolina. Men jag fick inte ett enda svar!
Hennes make Andrij kommer nog inte hem till jul. Det har varit en svår höst för soldaterna på östfronten där ryska styrkor har avancerat på flera håll.
– Min man sa när kriget började: ”Jag kommer inte att låta ryssarna förstöra det som vi har skapat här”, och så anmälde han sig som frivillig. Han försvarar exakt det här, vår ukrainska kultur och vår frihet att fira jul som vi vill, säger Natalia Bednartjuk.
Kosacktomten plockar fram ett gammalt ukrainskt stränginstrument med vev och knappar. Det kallas lira och påminner om en nyckelharpa. Så brister hela rummet, barn och vuxna, ut i sång:
Fröjda dig, ärofulla Ukraina
Hela vår familj!
Fröjda dig värld, Guds son är född!
Och till slut vågar sig femåriga Sofia fram till tomten, där han sitter på sin tronliknande stol. Hon och hennes storasyster Karolina säger att de önskar sig en valp och en cykel och att deras pappa ska komma hem från fronten.
Fakta.Förra året klubbades Ukrainas nya julfirande
Fram till för två år sedan firades den ukrainska julen den sjätte och sjunde januari, i enlighet med den gamla så kallade julianska kalendern som den ryskortodoxa kyrkan använder.
Men inför förra julen beslutade parlamentet och president Volodymyr Zelenskyj att de nationella helgdagarna kring jul skulle flyttas bak två veckor, så att juldagen infaller den 25 december.
Det innebar samtidigt att Sankt Nikolausdagen, då barnen får presenter, flyttades från den 19 december till den 6 december. Det innebär att barn i Ukraina nu får sina presenter på samma dag som barnen i länder som Polen, Kroatien, Rumänien och Ungern.
I samma veva genomförde de två stora ukrainska kristna samfunden – ukrainska ortodoxa kyrkan och ukrainska grekisk-katolska kyrkan – samma skifte. Förra julen blev den första som kyrkorna firade samtidigt som nästan alla andra kristna i världen.
– Det var inget lätt beslut, men det var nödvändigt, förklarade den ukrainska ortodoxa kyrkans ledare, metropoliten Epifanius.
Den ukrainska ortodoxa kyrkan förklarade sig i maj 2022 oberoende från den ryska ortodoxa kyrkan och dess patriark Kirill, som är en av president Putins ivrigaste understödjare i invasionskriget i Ukraina.
