Vilket är det tydligaste vårtecknet? Hockey-VM och en ny volym av ”Vardagar”.
Ulf Lundells nummer 12 landar i dagarna, 605 sidor dagbok från fjolåret, då gubben blev 75. Många våndor inför det, kan jag lova. Och underbara observationer från Österlen. Fåglarna, havet, ängarna, vindarna och dimman som väller in på kullen söder om Kivik.
Mest mörk slaskvinter till en början, längtan efter sol och värme. Ändå en djup kärlek till det böljande landskapet – och att det väder vi har är vårt och får gå. Det googlas lik förbannat på resor till den ”kanariska arkipelagen”. Så svenskt!
Det kan bli för mycket press under den korta svenska sommaren också. Trivselfascism, familjer hit och dit. Och alla turister som pestar ned landsbygden. Kort är den dessutom, sommaren. Och sällan så bra som vi minns den.
Man börjar känna sig hemma på Lundells Österlen. Inte för inte har han skrivit en roman med titeln ”Vädermannen” (2008). Rätt lik dagböckerna.
”Vardagar 12” börjar med den ryske oppositionsledaren Navalnyjs död i februari 2024 och sträcker sig över Trumps installation i Vita huset och avskedet till flickvännen N i mars ett år senare. Allt är starkt präglat av krigen i Ukraina och Gaza. Skjutningarna och gängkrigen på hemmaplan. Natoanslutningen. Vidriga orostider – framtiden inställd.
Lundell är en nyhetsknarkare. Ständig läsning på paddan hemma i fåtöljen, bilradion på när han flänger runt i Skåne i sin BMW. Utbrotten med tidens dumhet legio, ofta roligt och träffande, men alltmer uppgivet ju längre året går. Krigen gnager, leklusten borta.
Skallen kan bara botas med musik. Guns N’Roses ”Appetite for destruction” på hög volym i ateljén – ”ett reningsbad”.
När storhelgerna kommer stiger förväntningarna och humöret. Till påsk ska det fejas och vid midsommar firas det även om Lundell råkar vara ensam i det stora huset. Blomningen och ljuset skakar liv i skalden:
Midsommarafton.
Sol, svaga, växlande vindar
Kokar tre mediumstora färskpotatisar
På bricka ska ställas ölglas, snapsglas, en burk Staropramen
en flaska Bäska droppar, originalet
Tallrik med just potatis, Abbas matje, gräslök från eget land
hackad dill, gräddfil
Kanske borde jag till vajande högvuxet gräs
läsa lite ur Marcus Aurelius ”Självbetraktelser”
Och så vidare i några verser till. Ulf Lundell må vara rock’n roll, men det bor en ursvensk traditionalist i honom.
Andra höjdare under året: ”Next to normal”, Malmö opera. Filmen ”Poor things” med Emma Stone, en 5:a av Lundell. Tv-serien ”Slow horses”. Allt av Andreas Cervenka om ekonomi. ”Drar slöjan av alltihop.” Lundell tinar upp till Veronica Maggios soliga gamla hit ”Välkommen in” i bilstereon. Och EM i fotboll och OS i Paris väcker starka känslor.
Sämst: Inga morgontidningar i brevlådan på söndagar. ”Brutna rutiner.”
Lundell läser också Johan Hiltons bok om teaterdirektören Benny Fredriksson. Starkt berörd. De gjorde ungefär samma klassresa, han och Benny, och växte upp i varsin förort till Stockholm. Lundell är äldre men minns kraften och lusten att slå sig fri. Hur han snodde syrrans Facit Privat och började knacka ned ord. Skrivmaskinen och gitarren blev vägen ut.
En annan tid, en annan rytm.
För några år sedan hörde jag Lundells ”Sommar” i P1. Då berättade han också om tonårstiden. Om hur han fick slinka ut bakvägen när de andra tog studenten – underkänd. Skammen och revanschlusten det födde. Och klasshatet.
Nu målar han mest. Har lusten för musiken och romanerna sinat? Lundell vet inte riktigt, men tänker ofta på att han borde göra en sommarturné igen. Skriva nya låtar.
Vem är man om man inte jobbar? Kan vara extra knepigt att hitta nya vinklar för en skribent som lever på driv och lust
Skaparkris för en konstnär betyder livskris. Vem är man om man inte jobbar? Kan vara extra knepigt att hitta nya vinklar för en skribent som lever på driv och lust. För få uppfriskande möten och stormande romantik när man blir äldre. I botten kanske en blyghet som lätt uppfattas som surhet och måste bekämpas.
Jag läser dagboken som ett kreativt substitut.
Visst blir det många ältade repriser i en så tjock bok som ”Vardagar 12”. Nu får du ge dig, tänker man då och då, men enslingen i huset på kullen matar på.
Om SD, Tidögänget och smilfinken Kristersson. Om Israel, skurken Putin och Ryssland (”världens vidrigaste land”). Och med Trump vid makten ännu en mandatperiod falnar hoppet om det skapande USA som gett så mycket under Lundells livstid. Inget hopp i söder heller. Återstår Europa – och Ukraina borde kvickt få allt de behöver för att slå sig fria.
Roligast är Lundells brottning med ny teknik. Stark igenkänningsfaktor. Den nya BMW:n är så högteknologisk att bara datanördar kan öppna dörren. Och hur fan laddas den? ”VARFÖR måste allt bli sämre för att det UTVECKLAS.” Manualen är på 400 sidor – men ABC ligger inbäddad i all korkad överkurs.
Även hög Jacques Tati-faktor, noterar Lundell när han lyckas skratta åt det.
Lundell träffar bara sin gallerist, revisor och kiropraktor, typ. Och de glesa besöken i Stockholm väcker mest gamla nojor
Men flickvännen N brukar komma ned två veckor i stöten. Känns som de har det rätt bra ändå. Annars är det skrämmande tomt. Inte en seriös vän nämns under hela året. Lundell träffar bara sin gallerist, revisor och kiropraktor, typ. Och de glesa besöken i Stockholm väcker mest gamla nojor.
Äldre mäns ensamhet börjar bli ett allvarligt samhällsproblem.
När hösten faller på krånglar ryggen på allvar. Stark smärta. Krävs operation? Tankar på slutet, döden, att kroppen faller ihop.
Ulf Lundell räddas av sin humor och vardagliga nyfikenhet. Han har varit på botten förr. Och det finns alltid ännu en fågel att titta på som livar upp. Stark livskänsla trots ett skitår.
Läs andra texter av Jan Eklund och fler av DN:s bokrecensioner.
