Marco Rubio har begått sitt första Natomöte som USA:s utrikesminister och försäkrat att hans president ”stöder alliansen”. Han har också, om än i hövligare ordalag, upprepat budskapen från ministerkollegan Hegseth, vicepresident Vance och Trump att européerna måste ”göra mer” för sitt försvar.
Uppenbarligen är européernas förhoppning att Nato vid toppmötet i Haag den 25–26 juni ska kunna enas om en ”vägkarta” för en ordnad nedtrappning av det amerikanska bidraget till det gemensamma alliansförsvaret och en upptrappning av det europeiska. Och det är naturligtvis det rimliga. Européerna har redan demonstrerat god vilja, med kraftigt höjda försvarsanslag i flertalet Natoländer, men behöver tid på sig att koppla loss från det mycket stora beroende av USA:s militära förmågor som sedan decennier finns inbyggd i Natostrukturerna och, i olika utsträckning, i de nationella försvaren (Sveriges import av militär materiel kommer nästan uteslutande från USA).
Parallellt med Natos utrikesministermöte träffades EU:s försvarsministrar i Warszawa, för att diskutera genomförandet av Kommissionens stora försvarspaket, omdöpt från ReArm Europe till det mer återhållsamma Readiness 2030.
Hur ska processerna synkas? Att Trumps handelskrig kastar en djup skugga över både Natos och EU:s diskussioner är förstås oundvikligt. Det handlar inte bara om att hitta friska pengar till försvaret i ekonomier som redan går trögt och som drabbas av de nya tullarna. Det handlar också om vilka krav den notoriskt oberäknelige Trump kan komma att ställa på européerna i en förhandling om ordnad ombalansering av rollerna i Nato.
Är Trump intresserad av en ”europeisering” av Nato som innebär att de europeiska allierade köper väsentligt mindre försvarsmateriel från amerikanska tillverkare?
Det nykoloniala mineralavtal som förelagts Ukraina visar med all önskvärd tydlighet att affärsmannen Trump inte alls är främmande för att blanda äpplen med päron, i detta fall försvarspolitik med handelspolitik. Fem procent av bnp nämndes i Bryssel återigen av Rubio som en lämplig nivå för européernas försvarsutgifter (USA:s är 3,5 procent), men hur ska pengarna användas? Är Trump intresserad av en ”europeisering” av Nato som innebär att de europeiska allierade köper väsentligt mindre försvarsmateriel från amerikanska tillverkare? Ett av syftena med Kommissionens paket är ju just det: att stärka den försvarsindustriella basen i Europa och därmed i förlängningen den europeiska strategiska autonomin.
Att förhandlingarna från Trumps sida kommer att föras utifrån en strikt transaktionell inställning till Europa, i huvudsak definierad i ekonomiska termer, kan man nog utgå från. Den europeiska solidariteten lär också komma att sättas på prov. Viljan att stå upp mot respektive komma USA till mötes torde variera mellan Natos medlemmar, med Frankrike i ena änden av spektret och öst- och centraleuropéerna i den andra.
Nyckellandet blir Tyskland. Så har det alltid varit i Nato, på grund av Tysklands historia, geopolitiska läge, folkmängd och ekonomiska styrka. Lord Ismay, Natos första generalsekreterare, sa som bekant att alliansens syfte var att ”hålla amerikanarna inne, ryssarna ute och tyskarna nere”.
Det sista ledet i analysen blev inte långlivat. Mycket snart kom diskussionen att handla om hur det västtyska försvaret skulle upprustas och integreras i det gemensamma Natoförsvaret. Trycket kom, då som nu, från Washington. För européerna, särskilt fransmännen var tanken att åter se beväpnade tyskar i Europa djupt skrämmande. Det franska motdraget blev förslaget om en Europeisk Försvarsgemenskap (EDC), en Europaarmé inom Natos ram där tyska förband bands in i en europeisk kommandostruktur. Projektet kraschlandade när den franska nationalförsamlingen röstade ner det i augusti 1954.
Men, och detta är i sammanhanget det intressanta, ett europeiskt spår etablerades ändå i Nato. Lösningen blev att damma av Brysselpakten, ett försvarsfördrag från 1948 mellan ett antal europeiska stater. Pakten var en ren pr-övning, en list av en slug brittisk utrikesminister för att förmå Washington att garantera Europas försvar. Den döptes om till Västeuropeiska unionen (VEU), Tyskland och även Italien inträdde i den och sedan i Nato. VEU fick ingen praktisk betydelse, men kom i viss mån att fungera för samordning av europeiska positioner i Nato. Det mest spektakulära exemplet är Haagplattformen, en deklaration som utlöstes av Reagans och Gorbatjovs nära-överenskommelse i Reykjavik 1986 om skrotning av alla kärnvapen i Europa. Chockade européer slog fast att deras säkerhet inte kunde avgöras över deras huvuden.
I EU:s Maastrichtfördrag från 1991 nämns för första gången försvarspolitik som en fråga för Unionen. Men en undertext är oron för ett återförenat, starkare Tyskland
Kollapsen för sovjetsystemet gav européerna självförtroende. I EU:s Maastrichtfördrag från 1991 nämns för första gången försvarspolitik som en fråga för Unionen. Men en undertext är oron för ett återförenat, starkare Tyskland. Margaret Thatcher har sagt att hon blev chockad när hon på tv såg tyska parlamentariker resa sig och sjunga ”Deutschland, Deutschland über alles”. Återigen bands Tyskland in i en europeisk struktur, denna gång en ekonomisk och monetär union. Tyskarna fick ge upp D-marken för euron.
Den franska historikern Nicole Gnesotto ser också oron för det återförenade Tyskland som ett av skälen till att Nato överlevde det kalla kriget. Européerna ville, skriver hon, ha USA kvar som en stabilisator, som gjorde européerna trygga med Tyskland och med sig själva. Balkankrigen, de oblodiga europeiska omvälvningarnas grymma baksida, blev också en tillnyktring. När en fredsstyrka för Bosnien sattes upp 1995, var det uppenbart för alla att Nato ensamt var kapabelt att leda den. Våren 1999 ställde sig en nyvald grön tysk utrikesminister, Joschka Fischer, bakom det för européerna ytterst svåra Natobeslutet att flygbomba Serbien, för att tvinga fram ett slut på den etniska rensningen i Kosovo.
Tyskland har i nära trekvarts decennier varit ett ankare i Nato. När Friedrich Merz, till europeiska applåder, lyfter dammluckan för en mångmiljardsatsning på försvaret och kallar det början till ett Europaförsvar, i värsta fall utan USA, då är det en radikal omdefiniering av den tyska rollen i Europa. En Umwertung aller Werte (omvärdering av alla värden).
Utan tvekan blir det den massiva tyska injektionen av pengar som blir motorn i en uppgradering av den europeiska försvarsförmågan
Storbritannien och Frankrike må ha mera av strategisk kultur och vana vid stormaktsrollen, men deras kassor är tomma. Utan tvekan blir det den massiva tyska injektionen av pengar som blir motorn i en uppgradering av den europeiska försvarsförmågan.
Men frågan om politisk ledning och ram för ett Europaförsvar kommer att ställas. Att mindre länder inte bara är transportkompanier utan har säte och stämma när politiken dras upp är då en princip värd att slå vakt om.
Läs mer:
Philip Franzén: Därför är Tyskland INTE ett Sverige för vuxna
Sandra Stiskalo: Tyskland går till val om sin identitet
