Påve Franciskus är död. Den italienske författaren Umberto Eco fångade honom i en enda mening: en påve för den globala eran. Franciskus var den förste icke-europeiske påven på 1300 år. Han var argentinare, född av italienska emigranter, uppväxt på en fattig kontinent med ett kolonialt förflutet. Franciskus var också den förste jesuiten på Petri stol. Jesuitorden grundades på 1500-talet, vid tiden för de stora upptäcktsresorna. Den är mer förknippad med den världsvida kyrkan än med Rom.
Varje påve har sin profil, sin karisma. Vad betydde Franciskus bakgrund för hans sätt att utöva ämbetet? Mycket, är det korta svaret. En röd tråd i hans pontifikat har varit strävan att förflytta kyrkans tyngdpunkt från Rom till fältet, från centrum till periferi. Den har märkts i hans kardinalsutnämningar. Gamla biskopssäten i Europa fått stå tillbaka för Asien, Oceanien, Afrika och hans eget Latinamerika. Att katolikerna i det post-protestantiska Sverige nu har en kardinal är också det ett uttryck för Franciskus betoning av periferi över centrum.
Franciskus ändrade på ingen punkt kyrkans lära om äktenskap, abort och homosexualitet
Franciskus första resa som påve gick till flyktinglägren på den italienska ön Lampedusa. Kritik av Europas hårdnande migrationspolitik blev ett tema för denne påve, vars farföräldrar korsat en ocean i hopp om ett bättre liv. Det går en linje från Lampedusa till hans avhyvling, några veckor före sin död, av den katolske konvertiten och amerikanske vicepresidenten JD Vance som åberopade 1200-talsteologen Thomas av Aquino som stöd för Trumpadministrationens massdeportation av papperslösa.
Att lyfta fram periferin handlade inte bara om geografi. Franciskus intresserade sig mer för lidande människor än för läroprinciper. Han kallade kyrkan ett fältsjukhus och eukaristin, nattvarden, medicin för själar i nöd, inte en belöning för gott uppförande. Betecknande är att han flyttade enheten för lärofrågor, traditionellt den tyngsta i Vatikanens hierarki, till andraplatsen, efter enheten för evangelisering. Franciskus ändrade på ingen punkt kyrkans lära om äktenskap, abort och homosexualitet. Men i sin första encyklika, ”Evangelii gaudium” (Evangeliets glädje), lyfte han fram evangeliets budskap om kärlek och barmhärtighet. I skrivelsen ”Amoris laetitia” (Glädjen att älska) öppnade han för att ge nattvarden till katoliker som skilt sig och gift om sig. Präster fick av honom tillstånd att välsigna samkönade par. Franciskus talade betydligt oftare kritiskt om människohandel än om abort.
Omsorgen gällde också planeten. Miljö och klimatkris var temat för Franciskus andra encyklika, ”Laudato si’” (Lovad vare Du). Det är en mäktig text som tar avstamp hos katolska kyrkans kanske mest älskade helgon, Franciskus av Assisi, och hans lovsång till Skapelsen. Påven lyfte fram vårt gemensamma hem – jorden – som måste vårdas och värnas. Han kritiserade överdriven konsumtion och ekonomisk nyliberalism och uppmanade till ”snabb och global handling”. Franciskus skrev här in sig i en katolsk tradition. Det han uttryckte var en grön version av kyrkans sociallära, först formulerad av påve Leo XIII år 1891 och utvecklad av påven Paulus VI i hans stora encyklika ”Populorum progressio” från 1967. Här kan också tilläggas att både Paulus VI och Franciskus av Wall Street Journal beskrevs som marxister.
Franciskus stora misstag som utrikespolitiker var utan tvivel oviljan att erkänna Ryssland som angripare i Ukraina
Politiskt återförde Franciskus Vatikanen till världskartan. Katolska kyrkan tar i dag kategoriskt avstånd från kärnvapen och Vatikanen har anslutit sig till FN:s förbudskonvention. Kyrkan tar också avstånd från dödsstraff. En av Franciskus första handlingar som påve var att, med en veckas varsel, utlysa fredsvakor för Syrien. Han strävade efter att upprätta fulla diplomatiska förbindelser mellan Vatikanen och Folkrepubliken Kina. Den strävan blev fruktlös.
Franciskus utrikespolitik var en blandning av kristen utopism och vatikansk realpolitik. Det kan inte förnekas att den hade slagsida mot auktoritära regimer. Närmandet till Kina förklaras av önskan att stärka kontakten med landets 6–12 miljoner katoliker, men Franciskus stora misstag som utrikespolitiker var utan tvivel oviljan att erkänna Ryssland som angripare i Ukraina. Hans vädjan om fred ”mellan bröder”, utan att ange att freden måste vara rättvis och inte legitimera våld, gav dålig smak i munnen. Han korrigerade sig på båda punkterna, men först under tryck.
Franciskus hade den kvinnosyn man kunde vänta sig av en 80-årig latinamerikansk katolsk präst
Hur kommer katolska kyrkan att minnas Franciskus? Ett ledord för hans pontifikat har varit synodalitet. Synodalitet innebär att gemensamt lyssna, att vara på väg ochatt tillåta sig att förändras. Franciskus ville, utan att göra avkall på den påvliga makten, göra katolikerna på fältet delaktiga i kyrkans styre. Hållningen märktes också i ekumeniken. För Franciskus var de kristna samfunden på resa tillsammans, hand i hand, öppna för samtal, med resans slutmål vilande i Guds hand. Ett uttryck för det var besöket i Lund 2016, under 500-årsminnet av reformationen.
Och kvinnorna? Franciskus hade den kvinnosyn man kunde vänta sig av en 80-årig latinamerikansk katolsk präst. Den bekräftade han gång på gång med skojfriska men olyckliga uttalanden. På hemväg från Lund beskrev han ”svenska kvinnor som är så duktiga att männen söker sig fruar utomlands”.
Men konkreta steg togs, små men med Vatikanmått mätt gigantiska. Ett viktigt beslut var att vid biskopsmötena vika ett antal platser, med rösträtt, för icke prästvigda, varav hälften kvinnor. Flera kvinnor ingår nu i Vatikanens teologiska kommission och flera av de administrativa enheterna leds av kvinnor. Men katolska feministiska teologer är besvikna över att inga framsteg gjorts när det gäller vigning till kyrkliga ämbeten. Ingen hade några illusioner om genombrott för kvinnlig prästvigning. Men många trodde att vigning av kvinnor till diakoner, en fråga som studerats i flera år, skulle bli möjlig under Franciskus. Franciskus talade om behovet av en ”djupare teologi om kvinnan”. Feministerna svarade: nej, vi behöver en ny katolsk teologi om människan!
Det viktigaste arvet som Franciskus lämnar till sin kyrka tror jag kan sammanfattas i ett grekiskt ord: parrhesia. Allt har fått diskuteras. Parrhesia betyder rättigheten att tala fritt, och skyldigheten att göra det för det allmänna bästa. Även med personlig risk. Reformkatoliker har känt taket lyfta sig under Franciskus. Tabubelagda frågor har kunnat luftas utan risk för utfrysning och repressalier. Även kvinnlig prästvigning, Men det finns också katoliker som ser Franciskus, med hans betoning av här-och-nu, som en svikare av kyrkans främsta uppgift: att förvalta ett tidlöst frälsningsbudskap, öppna fönstret mot evigheten.
För mig förblir Franciskus påven som, efter 15 månader, mindes att jag gett honom Martin Lönnebos Frälsarkrans, och frågade: ”bär du fortfarande ditt lutherska radband?”. Lyckligtvis gjorde jag det.
Läs mer:
Ulla Gudmundson: Den mystiska Vatikanen fascinerar på bio
