Det prasslar under fötterna. Knarrande kartongsjok brer ut sig i naturliknande mönster skapade för att göra spännande ljud när publiken går över golvet. En bit bort i det pågående scenbygget spirar stora pappersblommor. Det som växer fram i Unga Klaras väldiga svarta scenrum är scenografin till den kommande uppsättningen ”Jangal”, en mystisk sagoplats som ska utforskas av lågstadiebarn i vår.
I nästa scenrum är golvet strösslat med färgglada gitarrplektrum. Här hade tonårsshowen ”Pimple pop” premiär förra året, och diverse musikinstrument står utspridda i lokalen.
Den vindlande vandringen genom teaterns rum och hemliga korridorer anförs i hög fart av de konstnärliga ledarna Farnaz Arbabi och Gustav Deinoff, och slutar i ett litet förråd ovanför foajén. I ett lätt kaos av papper och affischrullar (”Ingen har koll på var gamla grejer är sparade, här på teatern lever vi i nuet”) hittar duon så en bok. Den dokumenterar ”Lammungarnas fest” från 2014, den sista uppsättningen som teaterns grundare Suzanne Osten regisserade innan hon lämnade över sitt 40-åriga ledarskap till dem. Ett av uppslagen bildar ett möte mellan två porträttfoton: på ena sidan Osten och på den andra Deinoff och Arbabi.
Själv minns jag stämningen från presskonferensen när det nya ledarskapet skulle presenteras. Hur det kändes som om alla vi som anlänt för att bevaka nyheten liksom nickade belåtet över vilka som visade sig sitta där på scenen. Båda välbekanta ansikten från teaterns och Unga Klaras värld.
– Vi var så nervösa, skrattar Farnaz Arbabi. I början försökte vi vara så otroligt duktiga.
– Men Suzanne var väldigt bra på att lämna över, säger Gustav Deinoff. Hon sa bara ”nu är det ni som driver det här!” och så började hon göra något annat. Sedan fanns hon alltid kvar som ett stöd om vi ropade. Nu kan vi inte ringa henne längre.
Sedan Suzannes Osten gick bort i höstas, 49 år efter grundandet av Unga Klara, hänger saknaden i luften.
– Vi har varit här i tio år, vi vet att vi klarar av uppdraget. Men det är klart att hennes bortgång aktualiserar känslan att vi gör det här utan henne. Och föder tankar om att vilja titta både bakåt och framåt, säger Gustav Deinoff.
Det är det vårt teatersamtal kretsar kring – inte bara det där levandet i nuet, utan också en blick bakåt och en framåt. Flera aktuella historiska tidsplan överlappar varandra: Unga Klara firar sitt 50-årsjubileum i år, det ”nya” konstnärliga ledarskapet har funnits i tio år, teatern har varit utsedd till nationell scen för barn och unga sedan sju år. Vad finns kvar från förr, och vad kommer sedan?
Det beståndet arvet efter Suzanne Osten handlar inte minst om det ständiga barnperspektivet.
– Barnperspektivet är en stark kärna, medan det som är runt omkring förändras och förskjuts. Diskurserna böljar, våra respektive konstnärskap utvecklas, samhället ser olika ut, liksom teaterns förutsättningar, säger Gustav Deinoff.
När Unga Klara avknoppades från Stockholms Stadsteater 2010 blev det till exempel viktigare att stärka barnperspektivet gentemot politiken.
– Tidigare hade Suzanne Osten gjort uppsättningar även för en vuxen eller odefinierad åldersgrupp, även om det alltid fanns ett barnperspektiv. Men kring separationen från Stadsteatern, då ju Unga Klara även var hotat av nedläggning, uppstod den uttalade formuleringen om en ung målgrupp, säger Arbabi.
Det är också uppdraget från regeringen, förklarar hon, att vara en nationell scen för en publik på 0–18 år. Men Unga Klara har även en vuxen publik, som inte enbart kommer till teatern för att göra barn sällskap.
– Det är lite ovanligt att vi som barn- och ungdomsteater har så stor andel vuxna som kommer och tittar, och är intresserade av vad för slags konst vi skapar, säger Arbabi.
”Vår grundfilosofi är att barn och ungdomar är precis lika kompetenta som vuxna för att ta in – och förtjänar också att få – fullödiga konstupplevelser”
Vad beror det på?
– Vi förenklar inte konsten för att den vänder sig till barn och unga. Det är inte mer lättbegripligt, inte mindre påkostat eller konstnärligt. Vår grundfilosofi är att barn och ungdomar är precis lika kompetenta som vuxna för att ta in – och förtjänar också att få – fullödiga konstupplevelser. Så det skapar vi, säger Arbabi.
Som barn- och ungdomsscen har Unga Klara nära kontakt med skolor, involverar lärare i sina processer, och skrev nyligen ett öppet brev till landets rektorer om barns rätt till kultur. Jag frågar vad den inblicken ger dem för bild just nu.
– Tendensen är att det har blivit svårare för skolorna att gå på teater. Både att komma hit till oss och att köpa föreställningar som kommer till dem. Det kan bero på mindre resurser, säger Deinoff.
Arbabi påpekar att det särskilt gäller för de yngre målgrupperna.
– Personalen vågar inte alltid åka i väg om de är för få. Barngrupperna är större, och antalet barn med särskilda behov har ökat. Det brottas vi med, att få publiken att komma hit i större utsträckning. Utöver uppsökande verksamhet vill vi ju introducera teatern som plats för den yngre publiken. Om vi ser att vissa skolor gång på gång behöver tacka nej så försöker vi lösa det.
”Unga Klara gör pjäser som ibland tar upp svåra och komplexa ämnen. Vuxna kan bli rädda för det, precis som på Suzanne Ostens tid med pjäser som ’Medeas barn’ eller ’Flickan, mamman och soporna’”
Deinoff resonerar kring hur rörelser i samhället ofta avspeglar sig i vuxenvärldens syn på barn och barnkultur.
– Vi ser en ängslighet just nu. Unga Klara gör pjäser som ibland tar upp svåra och komplexa ämnen. Vuxna kan bli rädda för det, precis som på Suzanne Ostens tid med pjäser som ”Medeas barn” eller ”Flickan, mamman och soporna”. Skolorna kan vilja ta det säkra före det osäkra.
Enligt Arbabi är den stärkta föräldramakten i skolan en aspekt.
– De vill inte ha arga mejl från föräldrar, de har inte tid med det heller. Det är en dubbelexponering i samhället nu kring synen på barn: å ena sidan idén att barn ska skyddas från jobbiga saker eller svåra ämnen, å andra sidan krav på längre straff och hårdare tag mot barn.
Er teater påverkas av samma strömningar i synen på barn som ni också arbetar med att skildra?
– Ja. Som vi i vår tur försöker påverka, säger Arbabi. Genom att delta i debatter och skriva artiklar.
– Och så klart genom våra uppsättningar, fyller Deinoff i. Vad är viktigt att prata om just nu? Det kan vara specifika ämnen eller en generell rörelse. Det är så vi förvaltar Unga Klaras arv, vi måste göra modig scenkonst som speglar barnens verklighet.
Om ni spanar på framtiden för svensk teater för barn och unga, vad ser ni för utmaningar respektive visioner?
– Det finns en genrefrihet inom barn- och ungdomsteater, det kan svänga mellan drama, komedi, clown, commedia dell’arte, dans … Fri form skapar friare konst och friare konstnärer. Tunga ämnen måste inte betyda socialrealism, det kan dra åt det fantastiska, upphöjda och teatrala. Det är inom teater för barn och unga som det händer, och här de spännande konstnärskapen fortsätter att komma fram, säger Arbabi.
– En utmaning är att barnkultur inte är viktigast i praktiken, inte ens i Sverige som är ett föregångsland inom barn- och ungdomsteater. När det blåser snålt är det den som har lägst status. Unga Klara har en unik position med vårt nationella uppdrag och därför måste vår roll också vara att pusha för andra teatrars skull, påpekar Deinoff.
Vad händer på just er scen framåt?
– En sak som upptar oss är hoppet kontra undergången. Att diskutera med den unga publiken om hur vi bearbetar att leva i något som kan upplevas som dystopiskt, och var hoppet om framtiden egentligen finns, säger Deinoff.
Kanske kan någon besökare finna det i en blommig eller rockig scenografi? Titeln på boken om Unga Klaras praktiska arbete, som mångåriga medarbetaren Erik Uddenberg skrev 2022, heter trots allt ”Utopiska ögonblick”.
Läs också:
”Dagens unga kräver utmanande berättelser”
”Suzanne Osten var viktigare än både Bergman och Norén”
