Béla Tarr betraktas av kritiker och kollegor som en av de mest särpräglade rösterna inom europeisk film. Genom sitt kompromisslösa bildspråk, präglat av extremt långa tagningar, långsamhet och en djupt humanistisk blick på mänskligt lidande, skapade han en egen värld – en apokalyptisk där det alltid regnar, vinden viner och leran fastnar under skorna.
Han föddes 1955 i Pécs, Ungern, och hans filmskapande började som en protest mot det dåvarande kommunistiska systemet i Ungern. Hans tidiga verk, som debutfilmen ”Family nest ”(1979), var präglade av dokumentär realism. Han använde amatörskådespelare och handhållen kamera för att skildra den ungerska arbetarklassens trångbodda och hopplösa vardag. Redan här anades hans kritiska blick på samhällets strukturer.
– Konst är en del av det mänskliga. Men alla har sitt eget synsätt, sitt eget språk. Därför kan vi aldrig influeras av andra. Vissa måste reagera mot världen. Hur de reagerar kan bli en sorts konst, sade Béla Tarr i en intervju med DN våren 2013.
”Damnation” (1988) – om en deprimerad man förälskad i en nattklubbsångerska – markerade en konstnärlig förvandling som skapade Tarr oefterhärmliga filmiska signum med vilsna, melankoliska existenser i en erbarmlig och övergiven värld på väg att utplånas.
Han slog igenom internationellt några år senare med den sju timmar långa ”Sátántangó” (1994), ett epos som skildrar kommunismens sönderfall i Östeuropa som en långsam erosion av både materian och människosjälen. Filmen är baserad på Nobelpristagaren László Krasznahorkais debutroman med samma namn. Starskottet för deras samarbete skedde dock redan med ”Damnation”, som Tarr och Krasznahorkai skrev tillsammans.
Tarrs samarbete med Krasznahorkai resulterade i flera hyllade verk och saknade gissningsvis inte betydelse när det gällde Krasznahorkais internationella genombrott. När det gäller samarbeten bör även kompositören, poeten och musikern Mihály Vígs nämnas. Han gjorde musiken till Tarrs filmer och spelade dessutom huvudrollen i ”Sátántangó”.
Efter premiären av ”Turinhästen” (2011) – som handlar om den häst som filosofen Friedrich Nietzsche såg piskas i Turin vintern 1889, vilket ska ha lett till hans mentala sammanbrott, eller rättare sagt om hästens ägare, en fårad bonde och dennes dotter – meddelade Tarr att han slutade göra film. Han menade att han hade sagt allt han ville säga.
– Att göra film är ett fint, borgerligt yrke. Jag skulle kunna göra femton filmer till men vill inte upprepa mig, eller göra kopior av mina egna känslor, sade han till DN 2013.
Tarr ägnade sina senare år åt att undervisa unga filmskapare vid sin egen filmskola, samt åt att kurera storskaliga konstutställningar.
Nyheten om Tarrs död meddelades av regissören Bence Fliegauf till den ungerska nyhetsbyrån MTI på uppdrag av filmskaparens familj. Béla Tarr blev 70 år.
Läs mer:
Béla Tarr: Man behöver inte vara bildad för att se mina filmer
De hyllade filmerna öppnade dörren till Krasznahorkais värld
Filmrecension: ”Turinhästen” är en obönhörlig film
