Uppdaterad ”Company” visar att äktenskapet fortfarande är politiskt

Att stadga sig eller inte stadga sig, det är frågan i Stephen Sondheim-musikalen ”Company”. Men mycket har hänt med synen på ålder, äktenskap och jämställdhet sedan urpremiären 1970. Då var musikalen (med manus av George Furth) tidigt ute med teman som dejtning och allmän storstadsvilsenhet, äktenskap och skilsmässa. Men i dag är det knappast någon som höjer på ögonbrynen om en snubbe inte vill gifta sig vid 35.

Brittiska regissören Marianne Elliott såg en ny potential med ombytta könsroller inför West End-uppsättningen 2018, bearbetad tillsammans med Sondheim själv. Så har ”Company” åter blivit en musikal som klickar med samtiden, där äktenskapet fortfarande är politiskt. Inte minst sedan begreppet ”barnlösa kattkvinnor” seglat upp i Trumplägrets presidentkampanj.

Originalets ungkarl Bobby har alltså ersatts av Bobbie som fyller 35, omgiven av relationsivrande vänner. På Kulturhuset Stadsteatern blir det en ypperlig uppsättning med Frida Modén Treichl som färgstarkt vankelmodig singelkvinna. Det handlar inte bara om ändrade pronomen, utan också om uppdaterade attityder. Calle Norléns svenska översättning förflyttar varsamt även språket i en modernare riktning.

Själva handlingen har egentligen inte särskilt mycket substans. Ensemblen spelar kort och gott upp scener ur inte bara ett, utan flera äktenskap. Helen Sjöholm (alternerar med Gunilla Backman) är härligt besk som den flerfaldigt omgifta och alkoholiserade Joanne, flankerad av Rolf Lydahls omhändertagande make. ”Jag är generationsklyftan!”, vrålar hon apropå medelålderns dilemma att vara för ung för de äldre och för gammal för de unga.

Gayparet som precis ska gifta sig tillför ytterligare en dimension i en tid då kärnfamiljsidealet spiller över även på regnbågspar. I Robert Fux skepnad blir den motvillige blivande maken Jamie en komiskt tvekande revyfigur med allvarlig underton. Han älskar sin Paul (Joel Mauricio Almroth), men måste man verkligen gifta sig bara för att man äntligen får?

Modén Treichls huvudperson utforskar tankar om moderskap med resten av ensemblen utklädd till multipla Bobbiekopior i en drömsekvens där den berömda klockan tickar. I verkligheten dejtar hon och ligger med tre män, men vacklar ständigt i valet mellan sällskap och frihet. Maja Ravns scenografi är urbant minimalistisk med flyttbara plexiskivor som ibland får förstärka känslan av både tvåsamhetens och omgivningens kvävande krav.

Maria Sids regi har fint gehör för Sondheims samspel mellan text och ton. Här finns utrymme för både ledigt replikskifte och slipade ensemblenummer, komplett med komisk kräftskivekoreografi och ett kammarmusikaliskt utvidgat kompband under ledning av Johan Siberg. Sammantaget gör det Stockholmsversionen av ”Company” till både se- och hörvärd musikdramatik med fortsatt sexualpolitisk relevans.

Läs mer:

Jacob Lundström: Här är tio föreställningar att se fram emot i höst

Läs också fler texter av Johanna Paulsson och fler texter om aktuella föreställningar.