Teater
”Mitt hjärta säger: Lev, skrik, andas” av Farnaz Arbabi (fritt efter Sofokles ”Antigone”) och Erik Uddenberg. Regi: Farnaz Arbabi och Gustaf Deinoff. Dramaturg: Erik Uddenberg. Koreograf: Bambam Frost. Scenografi: Jenny Kronberg. Kostymdesign: Matilda Hyttsten. Maskdesign, huvudbonader och Kreons skulptur: Freja Stige* och Sofia Långdahl*. Kompositör och ljuddesign: Maria Bergström*. Ljusdesign: Anna Wuotila. Medverkande:, Hanna Elffors Elfström*, Andrea Falk*, Zoe Franzén Lakides*, Rebecca Gorwat*, Mia Helenelund*, Fabian Lexner*, Gloria Manzeyi*, Sandra Medina, Karolina Mindell Kidanu, Louise Norlin*, Hedda Paulsen*, Björn Sahlin*, Linnea Sidén Rosberg*, Anna-Jackelin Thell*. *Examensstudent från Stockholms konstnärliga högskola. ¨
Scen: Unga Klara. Speltid: 1 tim 55 min.
Ett i sig ständigt förändrande pussel av kroppar, skuggor, attityder. En dikt av springsteg och luftdrag. Ett drama i ett nästan klassiskt grekiskt rum av upptåg, lekar, rop och gester du aldrig har sett förut men ändå omedelbart förstår. Till musik av Maria Bergsten som binder samman, höjer och liksom övervakar spelet med varsam ömhet.
”Mitt hjärta säger: Lev, skrik, andas” är inte en utan två föreställningar, som kan spelas ihop som akt 1 och 2 eller var för sig. Tillsammans är de syskon, eller ett enda dubbelexponerat foto där konturerna delvis sammanfaller. Gemensamt för dem är hela ensemblen av examensstudenter på Mimlinjen, i lysande rött, träningsklädda, och hjältinnorna, som bägge har rötter i den grekiska mytologin.
I ”Mitt hjärta säger” är det Antigone ur Sofokles drama – flickan som av kung Kreon (här en fantastisk levande teatermask, stor som ett hus) har förbjudits att begrava sin älskade bror som stupat på kungens fiendesida. Alla spelar henne, en och en eller i kör, liksom kungen, som ibland bara är en krona som byter bärare.
I Antigone brinner rättvisekravet, sanningen och modet, vem som än spelar. Plus hennes unga, raka uppror. Hon vågar livet för sin övertygelse, men är också listig och rolig, när hon förklädd till den gamle siaren Teiresias i regnrock och lösskägg överlistar kungen.
Hoppet segrar som aldrig förr i detta drama, vilket nu liksom under antiken handlar om den eviga, förutbestämda kampen mellan den gamla makten och de unga som offras, men dock har framtiden för sig. De vet det inte säkert själva men de kommer att ta över, och göra allting bättre! Det är vackert, hoppfullt och jublande så att man måste tro det.
I Akt 2, ”Lev, skrik, andas” är den 13-åriga Artemis (i Grekland jaktens och kyskhetens gudinna) hjältinna i Erik Uddenbergs pjäs som inspirerats av ett svenskt fall. Hon, som kallas och kallar sig ”världens värsta flicka”, har tvångsplacerats på institution. Hon vill få vara ett vanligt barn, men förtvivlans vrede och vuxnas svar hindrar. Hennes trots är magnifikt och rörande så som det gestaltas i allas kroppar och åtbörder, i hela ensemblens framrusande identifikation i dans och akrobatik.
Här finns självtvivlet, sorgen, längtan efter ömhet och förståelse från vuxenvärlden, men också bävande, känslan av flickans innersta kraft när hon växer. Här gestaltas med mimkonstens mest intrikata och vältaliga små medel hur hon får fatt på sin inre styrka och lär sig tämja den för sitt bästa och sin framtid, då när hon med örnens hjälp kommer att lyfta och sväva ut ur barnets fångenskap. Det mäktiga, mjuka ljudet av vingarna och åsynen när de breder ut sig bär premiärpubliken ut i solskenet på Sergels torg.
Unga Klara för ungdomens talan i en tid när det än en gång har hårdnat mellan dem som har makten över nuet och dem som kämpar för att det ska bli en framtid, och detta utan att det har sagts ett enda ord om den saken.
Läs fler scenrecensioner och texter av Ingegärd Waaranperä här.