Under en spelning i Sydney i december 2023 slet artisten Morrissey av sig skjortan och blottade bringan, något han gjort med rutinmässig självklarhet i decennier.
Egentligen finns inget särskilt att säga om konsertbilderna som publicerades i den brittiska tabloiden Daily Mail. Morrissey ser ut som de flesta i hans ålder, 66 år i maj: huden hänger rynkig, brösten har smält till ledsna geléhallon, fettdepåerna svämmar över byxlinningen.
Men på ett sätt är Morrissey olik andra farbröder. I betydelsen: hans röst är det.
Den är fortfarande lika klar och kraftfull som under storhetstiden på 1980- och 1990-talen. Hans personlighet är lika truligt tonårsaktig som alltid; evig ungdom fångad i en farfarskropp – som Oscar Wildes Dorian Gray, fast tvärtom.
Samma sak med Robert Smith, The Cures frontman, som fyller 66 år på annandag påsk. DN:s Po Tidholm konstaterade lyriskt i fjol: ”Hur märkligt det är ändå att Robert Smith låter precis som när han var ung, fast ännu bättre.”
Smiths en gång gängliga gestalt har i dag något kerubiskt rundnätt och penntrolligt över sig – han ser ut att ha varit ute i blåsväder i fyrtio år – och ändå klingar rösten mer vitalt än någonsin.
Exemplen med Morrissey och Smith är anmärkningsvärda. Röster brukar ju åldras i samma takt som kroppen, eftersom de styrs av den.
Rösten är ett tredelat instrument, bestående av en kraftkälla (lungorna), en ljudkälla (stämbanden) och en resonanslåda (området från stämband till läpparna och näshålan).. Alla tre delarna styrs av nerver och muskler, vilkas funktion förändras med ökad ålder.
Vi får sämre lungfunktion och ventilationsförmåga, och stämbandsmuskeln blir tunnare. Ovanpå den sitter därtill en slemhinna som bildar övertoner när det vibrerar – alltså det vi uppfattar som klart och vackert – och även det gelélagrets konsistens påverkas.
Den här anatomiska utvikningen handlar om hur rösten generellt försvagas av ålder. För den som använder rösten som dagligt arbetsredskap kan man tänka sig att slitaget blir än mer kännbart, liksom fotbollsproffs får artros och ledbesvär i större utsträckning än andra.
Pontus Wiegert är foniater och forskar vid Lunds universitet om hur och varför sångröster förändras med ökad ålder. Han säger att det även kan gå åt andra hållet, att rösten skulle kunna slitas i mindre utsträckning hos sångare om de vårdar den med god teknik.
Men graderna av belastning beror också på vilken sångare och genre det handlar om, säger han.
– Om man från början haft en medveten röstteknik, gått på musikhögskola och lärt sig använda rösten på rätt sätt skonas den vanligtvis i större utsträckning. Om man däremot är en självlärd rocksångare som sjunger på ren instinkt kan det låta bra i sin genre, men man riskerar att belasta rösten mer, vilket kan leda till större slitage.
Kris Kristofferson är ett bra exempel på den råare röstens fördelar. När han klev in på skivbolaget Monument Records kontor i Nashville 1965 fick han en överraskning. Skivbolagschefen Fred Foster erbjöd honom skivkontrakt.
”Skivkontrakt?” upprepade Kristofferson skeptiskt, då mer känd som låtskrivare. ”Men jag sjunger ju som en groda.”
”Det stämmer”, svarade Foster. ”Men du sjunger som en groda som säger sanningen.”
Med åren skedde det bästa som kan hända en berättande sångartist. Kristoffersons röst blev åldrad, knarrig, hes och raspig. De amfibiska dragen avtog. Lyssna på låten ”Here comes that rainbow again” trettio år senare – han är fortfarande en sanningssägare, men låter plötsligt som en: livserfaren, rutinerad, säckvis med pondus i lungorna.
Eller ta Tom Waits. Inledningsvis lät han som de flesta gitarr- och pianotrudaburer på 1970-talet. Men likt en metodskådis gick han helhjärtat in för en transformation till de rossliga barfåglar han skildrade i sina sånger.
Enligt egen utsago misshandlade han medvetet stämbanden genom rökning, sprit och nattliga skrik i kudden.
Det funkade – sedan ”Small change” 1976 har stämman låtit som en rostig saxofon. Det har blivit hans signum. Ett populärt skämt lyder att en vacker sopranstämma skulle avtäckas om han bara harklade sig.
Tom Waits är en artist som har byggt sin karriär på mytbildning, skrönor skräddarsydda efter hans persona, så anekdoten får tas med en skopa salt.
Men, säger Pontus Wiegert, Waits är ett bra exempel på vilken sorts ljud som eftersträvas: ibland kan det vara positivt i en artists värld att låta på ett sätt som i en annan genre vore helt oacceptabelt.
– Om det stämmer att han gjort så har han medvetet skapat förhårdnader på stämbanden som gör att de har annan struktur, geléskiktet funkar inte likadant.
Hos rocksångare kan man ibland även se ärrbildningar som gör elasticiteten sämre, säger han.
– Risken är dock att man skapar en röst som man kan hantera i unga år, men som förmodligen bara blir sämre med åldern.
(För kännedom: Tom Waits har inte släppt en skiva sedan 2011.)
Alla gynnas inte av röstens patinering. Randy Meisner, basist i rockbandet The Eagles, skrev hitten ”Take it to the limit”. Den blev tidigt en publikfavorit och bygger på att träffa riktigt höga, svävande toner i låtens klimax, något Meisner fick allt svårare att göra på scen. Under en spelning i Knoxville 1977 vägrade han framföra låten, vilket ledde till att han hamnade i slagsmål med gitarristen Glenn Frey och lämnade bandet.
Det finns med andra ord något problematiskt i vårt dyrkande av evig ungdom, att sångare alltid ska låta som de gjorde under storhetstiden; vigt svinga sig mellan oktaverna.
Mariah Carey lider av den förbannelsen. Hon sitter på grund av ”All I want for Christmas is you” fast i en evig jul där hon måste försöka återskapa de svindlande höga visseltonerna från 1994, inspelade då hon var 25.
När hon framträdde med låten i december 2014 kallades det ett fiasko: hon lät andfådd, rösten sprack. Kritiker skrev att Mariah Carey lät som en ”berusad karaokeversion av Mariah Carey”.
Mariah Carey är i dag 55 år, och det finns en könsskillnad i åldrandet av röster, framför allt sångröster.
Förutom åldersdiskriminering kan man alltså även räkna in ojämställdhet i kritiken.
– Kvinnor går i genomsnitt in i klimakteriet runt femtioårsåldern. För en viss andel sångerskor innebär det påverkan på sångrösten. Struphuvudet är ett målorgan för könshormoner, det är skälet till att vi går in i målbrottet. Kvinnors röster blir vid menopausen vanligtvis lägre, så det högre registret riskerar att påverkas med sämre omfång.
Vissa sliter rösten med åldern, andra sliter den med hälsan. Livsstil är alltså viktigt i röstekvationen. Allt det som bygger rockmyten – rök, sprit, droger, sena nätter – är sådant som får rösten att krokna i längden.
Nostalgi är ett effektivt rusmedel och vår kanske största livslögn. Vi upptäckte troligtvis artisterna när de var som störst, och vill att de ska fortsätta låta så, och se ut så – då kan vi själva fortsätta att känna oss lika vitala. Ljudet av evig ungdom tycks trycka ner dödligheten i ett hörn: vår egen och artisternas.
Dolly Parton och Joni Mitchell, John Fogerty och Bruce Springsteen är alla fastfrusna i ett greatest hits-landskap, där det råder besöksförbud mot den framskridande tidens verklighet.
– Vi förväntar oss gärna musikscenen som en oas där tiden stannat, och om Robert Smith låter som han gjorde 1982 kan vi blunda för att vi själva åldras.
Det säger musikskribenten Anna Charlotta Gunnarson. Hon menar att det är orimligt och orättvist att förvänta sig av sångare att de ska låta som de gjorde när de var 25.
– Det har så klart att göra med att popkulturen är en ung kultur, till skillnad från äldre uttryck som litteratur och teater. För många är Mick Jagger och Madonna fortfarande synonymer till tonåren. Men det är ju sjuka krav att leva upp till, så publiken har ett ansvar här, att bete sig bussigare mot idolerna. Vi kan väl vara glada att de alls håller på?
Det är ju sjuka krav att leva upp till, så publiken har ett ansvar att bete sig bussigare mot idolerna.
2014 beslutade regeringen att höja pensionsåldern för operasångare, från 52 till 65 år, vilket ställer helt nya krav på att sångrösten måste hålla ett helt yrkesliv.
Anna-Karin Simlund, vice förbundsordförande för Sveriges yrkesmusikerförbund, reagerade på det. Men när hon lyfte frågan om röstens sårbarhet stötte hon på motstånd även inom skrået, som internaliserat en ”show must go on”-logik.
– Ämnet var märkligt nog inte så populärt att ta upp, inställningen har varit ”man håller så länge man håller”. Ett slags branschkultur att inte försöka svara på om den yttre arbetsmiljön påverkar åldrandet, säger hon.
Det var Simlund som sedan initierade forskningsprojektet om hur och varför sångröster förändras med ökad ålder, som Pontus Wiegert driver på Lunds universitet.
Varför vissa röster förblir intakta längre än andra är svårt att uttala sig om i enskilda fall. Genetiska förutsättningar påverkar sannolikt. Men typen av röstbelastning, vad du sjunger, hur du sjunger det samt hur du tar hand om din kropp och ditt instrument är förmodligen viktigare.
Så vad kan man göra åt nötningen? Idrottsutövare har fysioterapi och rehabilitering, kontorsmänniskor har ergonomer; allt för att arbetstagare ska kunna vara verksamma längre.
Kan rösterna räddas från tidens gnagande tänder? Wiegert erbjuder hopp men ingen magi. Det finns förvisso ingen teknik för att föryngra sångrösten, göra den vackrare eller höja högstanivån.
Men det går att arbetsträna rösten till förbättring.
– Om rösten är trött, hes och sliten, oavsett om det är på grund av skada eller åldersförändringar, kan enkel röstträning och ökad medvetenhet om hur man på bästa sätt använder instrumentet i så gott som samtliga fall förbättra kvaliteten.
– Det finns alltid sångare som kommer att hålla högre upp i åldrarna, men att trolla bort åldrandet helt går inte.
Läs mer:
Morrissey uppger att han utsatts för smutskastningskampanj
The Cure-stjärnan lämnar X
